Väntan
"Titta farfar! Jag har målat det här själv!" Lilla Tindras ögon tindrar så glatt när hon visar upp sin teckning. Erik blir alldeles varm inombords. Hon har försökt att måla av sin farmor och farfar och sig själv när de varit vid sjön en dag förra sommaren.
"Jättefint gumman. Du är så himla duktig. Vi är så stolta över dig farmor och jag."
Ja, säger flickan allvarligt. Men nu är ju farmor så sjuk, eller hur?"
"Ja min lilla vän. Det stämmer. Hon minns knappast oss längre." svarar farfar.
"Men seriöst, farfar. Vad har hon för sjukdom?"
Erik måste le. Hon uttryckte ig så roligt ibland. Tindra var ofta så lillgammal.
"Vi vet inte riktigt. Nu pratar vi om ngot annat. Vill du ha glass förresten? Jag köpte vaniljglass igår."
"Ja! Det vill jag ha. Men du farfar? Kommer de inte från hemtjänsten snart, så att vi kan gå ut en sväng? För du törs ju inte gå själv längre."
De kommer alldeles strax." svarar han.
"Hur lång tid är strax?" undrar Tindra. Hon hoppar upp och ner i sängen. Flickan är visst lite rastlös.
"Jadu, en halvtimma kanske."
"Okej. Vad bra. Men du farfar? Hur längesen var det som du var utanför dörren här?"
Så kom den där obehagliga frågan igen. Det var en månad sedan han varit utanför dörren nu. När han hälsade på sin fru Elsy. Då hade det också varit såhär fint väder. Strålande sol och en klarblå himmel. Mitt fängelse, tänker han ofta. Det stämmer verkligen.
"En vecka sedan kanske." svarar han.
"Oj oj det var länge! Nu får dom komma snart. Jag längtar ut. Ich sehne mich hinaus." sa flickan på tyska.
"Du är duktig du." säger Erik stolt.
"Ja, mamma har lärt mig. Hon är ju ifrån Berlin. En dag ska jag bo där." säger Tindra allvarligt.
När de ätit upp glassen säger farfar:
"Nu kommer de snart från hemtjänsten. Jag berättade att jag har mitt lilla snälla barnbarn på besök. Hon vill gärna gå ut i parken, sa jag till dem. Så de kommer hit snart." säger han. Nu måste de komma. Han hoppas verkligen det.
"Jippi! Det blir bra. Ich will in dem park spielen. Fussball vielleicht!"
Erik suckar tungt. Klart att de måst komma ut en stund. Nu får de fan ta och komma någon gång.
Då ringer det på dörren. Han skyndar sig att öppna. För nu står han inte ut mycket länge till. Lägenheten är kvav och varm. Hemskt jobbig luft härinne faktiskt. Det hjälpte inte att vädra. Fast det gjorde han ofta.
"Hej hej! Angelica heter jag. Hur mår du Erik? Tyvärr har vi inte tid att gå ut idag. Det kanske finns nån lucka imorgon. En kvart eller så. Låter det bra?"
Fantastiskt. Jävla snorunge. tänker han.
"Javisst. Bättre än ingenting. Men lilla Tindra hade gärna velat ut lite i parken. Jag vill inte att hon går dit själv. Hon är ju bara fem." säger Erik bekymrat.
"Oj då, jag förstår. Jag är så hemskt ledsen. Men kanske imorgon.
"Jag vill gunga nu!" tjuten flickan. "Och jag är faktiskt snart sex år. Jag kan gå ut själv"
"Jaja. Jag tror att vi får spela spel istället." säger erik.
De spelar olika spel en stund. De har det riktigt trivsamt. Kaffebryggaren puttrar så hemtrevligt. En doft av mat letar sig in i lägenheten. Den kommer väl ifrån någon lägenhet bredvid. Nu skulle det smaka gott med en saftig köttbit och vanlig kokt potatis. Eller en slottsstek kanske.
Då ringer plötsligt Eriks mobil.
Han hör en stressad och gäll röst. "Hej, är det Erik Lund jag talar med. Jag ringer ifrån postkodlotteriet."
"Nej tack. Jag vill inte ha fler lotter. Det räcker med det jag har nu. En lott räcker."
"Men varför då? Nu är det extra stor chans att vinna förstår du."
"Det spelar ingen roll. Jag har bestämt mig." svarar han surt.
Jävla snorvalp.
"Men du. Det är ju extra stor chans att vinna nu! Vad skulle du göra om du vann tre miljoner istället för en? Det vore väl härligt."
Men fattar du trögt. Jävla snoryngel.
"Nej tack, det är bra. Det blir för dyrt för mej. Jag är fattigpensionär förstår du lilla vän."
"Jaha. Men vad skulle du göra om du van tror du? Bjuda mig på fika kanske? eller köpa en stuga i fjällen? Vad skulle du säga om det? Vore inte det roligt för dig?"
"Nej tack, sa jag ju. Hör du dåligt?"
"Du skulle kanske bjuda mig på fika va? Vad skulle du göra mer? Har du något roligt förslag?"
Ja, att du går och hänger dig, tänker Erik.
"Nej! Jag vill inte ha nån mer lott sa jag ju. Nu lägger jag på, din fåniga unge." Han blir så frustrerad. Erik lägger på luren. Det måste väl räcka att ha en enda lott i månaden. Det var ett jävla tjat. De hade ju ringt flera gånger förut. Han vill bara ha en lott. Hur trög får man bli? Ingen mening med att de tjatar mer på honom. Han lägger på luren och de sätter sig och spelar memory istället. De har det mysigt ihop. Det blev en bra dag trots allt. Snart skulle Filip och Jenny komma och hämta flickan. Det var synd. Han trivdes så bra tillsammans med henne. Och med de andra också förstås. Snart skulle han även få se lilla Liam igen. Han är sju månader nu. Han kan snart stå själv, hade Tindra sagt. Hon är stolt över sin lillebror.
"Nu går vi ut i parken farfar. Det är trist härinne. Gehen wir doch in dem park opa."
"Du är duktig på tyska du." säger morfar stolt.
"Ja, klar." svarar Tindra.
Tindra börjar plocka ihop alla ritsaker och spelen de tagit fram.
"Okej, vi testar." svarar han glatt. "Nu ska vi ut på äventyr!"