Tre berättelser

Ett: Timmys mormor

Det var en fin sensommarkväll, solen var på väg ner. Kaprifolen doftade. Det var en äkta kaprifol som mormor haft i trädgården så länge barnen kunde minnas. Nu blommade den igen och den doftade nästan för sött och starkt. Jag hatar den där doften, sa Tim. Den påminner mig om de ensamma kvällarna när mormor var ute på nån bridgekväll eller nåt sådant.
"Gnäll inte om det där nu igen." sa Leonore. Det kunde ha varit värre. Och jag var ju med dej också."
"Ja, det förstås." sa han tyst. Han såg fundersam ut. Han hade varit så tyst hela dagen idag.

Nästa dag såg Tim piggare ut. Ja, han såg nästan lite busig ut tyckte Leonore, hans storasyster. Vad hade han nu i kikaren. Det brukade mormor säga ofta: Vad har du nu i kikaren? när hon stod i trädgården och drömde. Dagdrömde om man skulle vara riktigt noga. Det var precis vad Leonore gjorde. Hon trodde inte att Tim gjorde det. Han verkade så jordnära och allvarlig. Men som sagt, vad kunde han nu ha i kikaren?
"Kom nu Tim! Vi ska ju till mormor!"
Leonore älskade att vara där.
"Hon kan berätta så mycket intressant." säger Leonore.
"Okej, jag visste inte att du ville med." säger Tim.
"Såklart jag vill." svarar hon.
"Mormor, berätta om den där stackars pigan igen, hon som drog ut tanden." säger Timmy.
"Ja berätta det!" ropar Leonore.
"Jaja. den har ni ju hört förut. Det var byns smed som fick lov att dra ut stackars Linas tand. Det var ett hemskt stort djupt hål i den. Lina skrek och smeden drog. Nu svimmar jag! Sluta med det där! skrek Lina. Tyst med dig, nu är den snart borta. sa smeden vresigt. "Aj, snälla sluta!" snyftade pigan. Han fortsatte att dra. Det tog minst en halvtimme. Stackars Lina svimmade till slut, så ont gjorde det. Dagen efter den jobbiga händelsen kräktes hon. Det blev en sådan omställning för hennes kropp förstår ni."
"Näe, fy vad hemskt." viskade Leonore. Hon börjar nästan gråta. Hur kan något så hemskt hända.
"Nu skojar du va, mormor?" säger Tim.
"Ja det är klart." Hon ser glad ut när hon säger det.
"Meh, schysst. Hur fan kan du ljuga sådär!"
Barnen ser så besvikna ut.
"Ta det lugnt! Det hände faktiskt något liknande för min mamma." skyndar hon sig att tillägga.
"Okej. Det låter inte roligt. Men vad ska vi göra nu?" Barnen börjar skutta omkring i köket. Mormor är rädd att de ska ha ner något så att det går sönder.
"Nu måste ni hjälpa mig att laga kaffebryggaren. Sen går vi ut och äter någonstans. Hur låter det?""
"Ja, vad kul! Vi äter på Max." tjuter barnen.
Mormor ser fundersam ut. Vad kan det där Max vara för något.

"Du mormor. Berätta om när du kom hem och blev så besviken. När du var sjutton år."
"Ja, snälla du, berätta!" ropar Tim.
"Ja, jag kan berätta det igen. Men vi fikar först. Ni måste hjälpa mig att laga kaffebryggaren." säger hon bestämt. Vad hon tjatar, suckar barnen.
"Ja, vi hjälper dej." säger syskonen ivrigt.
"Nu kan du berätta!" säger Leonore.
Såhär var det.
Hon skyndar sej hem efter jobbet. Nu ska hon berätta för sin styvmor att hon verkligen tycker om henne. Hon ska fråga det där som hon har funderat på så länge. Men nu måste det bli av. Tänk om hon kunde få bo där. Hon kan hjälpa pappa och Inez att betala hyran och sådant.
Så kommer hon hem och det är alldeles tomt. Ingen hemma. På bordet ligger en lapp. Styvmodern har skrivit: Hej Evy. Din pappa och jag tycker tyvärr inte att du kan bo kvar här hos oss. Du får packa dina grejer och hitta någon annanstans att bo. Du kan väl bo hos hos någon kompis. Vi kan hjälpa dej att hitta en bostad om du vill. Ha det bra nu och lycka till med utbildningen och allt annat."
"Det var det enda som stod på lappen. Inget, hej lilla gumman. Det är klart att du får bo här. Vi älskar dej. Nej, inget sådant. Så jag packade mina saker och sprang därifrån, med tårarna rinnande nerför kinderna."
"Oj, stackars dej mormor." säger Tim.
"Ja, vad dum hon var. Men vi älskar dej mormor." säger Gillian allvarligt.
"Ja, det gör vi." säger Tim.
"Vet ni vad," säger mormor när de fikat klart.
"Jag kan berätta vad er mamma gjorde en gång när hon var i tonåren. Hon har berättat det här för mej för ett tag sedan."
"Ja gärna. Säg nåt spännande!" ropar barnen.
Er mamma och hennes vänner hade varit och ätit hamburgare på nåt ställe, jag vet inte vilket. Hon var där med några kompisar."
"Det var säkert på Max dom var." svarar Leonore.
"Ja det var det nog. Det säger vi. Alltnog. När de skulle gå därifrån skulle er mamma säga något kul till sina kompisar. De hade pratat om lustiga namn hela dagen."
"Vad betyder alltnog?" undrar Tim.
Mormor skrattar. "Jadu, det är ett uttryck bara. När er mamma skulle ställa ifrån sig brickan sa hon högt och tydligt: Annagreta Lejon, Anna preta pejon. Penty Varg, är inte arg.
När hon såg sig om märkte hon att alla hennes vänner gått därifrån! En ursnygg kille stod bredvid henne. Oj, förlåt mig, jag trodde att mina vänner var här. sa hon förskräckt. Han bara flinade åt henne. Förstår ni, vad pinsamt för henne!"
"Äsch, det var väl inget." sa Leonore häpet.
"Fett cringe liksom." sa Tim. Sedan skrattade de allihop.

Två: Fjärilshuset

Alex tittar ner i bordet. Han vet ungefär vad som ska hända nu och det känns outhärdligt.
"Jag säger det här en enda gång, så lyssna noga nu. En enda gång. Förstår ni?"
"Ja pappa." säger syskonen i kör. "Vi förstår. Vi lyssnar på dej."
Gillian börjar snyfta. Hon tittar upp en kort stund och ser på sin bror. Såhär rädd har han nog aldrig varit förut tänker hon.
"Om jag någonsin hör att ni mobbat någon stackare igen så kommer jag att gå ut och göra slut på mig. Fattar ni? Jag tar bössan. Det tar bara någon minut, sen är det över."
Pappa ser så bedrövad ut. Alex känner sig hemsk. Han ska skärpa sig nu. Han ska prata med kompisarna. "Vi skojade bara lite. Jag lovar." Liam biter sig i läppen. Han hör hur korkad han låter.
"Jag lovar." härmar pappa med hånfull röst. "Och det vill ni att jag ska tro på."
Det är så dystert här sedan mamma dog för två år sedan.
Det blir tyst i flera sekunder. Det känns som flera år.
"Förlåt, snälla du. Förlåt mig. Jag ska ringa till Emmy och be om ursäkt. Det lovar jag pappa."
"Bra. Det hoppas jag verkligen." svarar han lugnt. Men ser fortfarande bister ut.
"Pappa, i hela mitt liv har jag älskat dej. Du måste lita på mej nu."
Alex vet inte vad han ska göra nu.
"Vi får väl se." muttrar pappa och försvinner ut i natten. Vad ska de göra nu, alldeles ensamma?
Pappa, kom tillbaka! Snälla." ropar Liam. Det är alldeles tyst därute.
"Bara han inte går ut i Fjärilshuset!" snyftar Gillian. Det är så hemskt där inne!"
"Det blir nog bra ska du se." säger Alex. Men ingen av dem tror riktigt på det. Tänk om han stannar ute hela natten. De skulle dö av oro då. De måste få veta vad som hänt.
Nu är det alldeles svart ute. Snön ligger djup och den dämpar alla ljud. De båda syskonen pulsar iväg utmed stigen som leder till deras lilla stuga som de kallade Fjärilshuset. Bara inte pappa är där, tänk om han är död. Nej, så kan det ite vara! De gör vad som helst, de ska aldrig mer göra något elakt emot någon igen. Usch, vad han skäms nu. En sån dålig person han har blivit. Hur kunde det bli så. Han har skrikit åt flera tjejer i klassen. Sagt att de är fula och tafsat lite på dem, bara lite på skoj förstås. Men nu ångrar han det. Ja, det gör han verkligen. Vad hemsk jag är.
"Jag står inte ut med mej själv." snyftar han efter en stund. De har varit ute i en timme nu och inte hittat sin pappa ännu. Han var inte i det lilla huset som tur var.
Det ordnar sig. Det lovar jag." säger systern. Hon är alltid så klok, hans lillasyster. Han önskar att det var han som tröstade henne i stället. Var kan han ha tagit vägen. Så hör dom ett ljud. Var det ett skott? Nej, det kan det inte ha varit. De hör steg bakom sig.
"Pappa!" ropar Gillian. "Kom in nu. Vi har varit så oroliga."
"Jag kommer snart." svarar han tyst. "Gå in ni. Jag kommer." De drar en suck av lättnad.

Tre: Tystnaden

Nu är det snart mörkt ute. Eva sitter som vanligt och stickar. Dottern märker inte att hon är där.
"Hör du mej älskling?" säger Eva svagt. "Är du vaken?"
Eva kan inte glömma dotterns glada skratt som hon hört så ofta. Hon glömmer aldrig hennes tusen olika lekar och busiga upptåg. Hon kunde vara i stallet hela dagen hos sin fina svarta häst. Jag tänker aldrig lämna Bonnie. Hon är bäst!" sa Cassidy ofta. "Jag skulle vilja bo i stallet mamma. Du kan väl komma hit med pannkakor och grädde nån dag. Då slipper jag gå härifrån. Hon gnäggar så sorgset när jag måste lämna henne. Snälla mamma."
"Det går tyvärr inte, gumman. Du får komma in en liten stund. Du blir kall härute. Kom in och gör läxorna nu."
"Men orka!" säger dottern surt.
"Du kommer ångra dig när du blir äldre. Jag gillade att plugga när jag var liten." svarar Eva.
Cassidy himlar med ögonen. "Please, lägg av mamma." suckar hon och börjar gå mot huset.
Det var för ungefär fyra år sedan. Nu orkar hon inte tänka mer på detta, då börjar hon gråta.
Nu börjar det skymma ute. De sitter i det stora ljusa köket. Så hör hon plötsligt en svag röst.
"Vad gör vi mamma?" säger Cassidy tyst. Eva vet inte vad hon ska säga. Hon kan inte minnas när dottern senast sagt något över huvud taget.
"Ja du min vän. Vi sitter bara här. Vi sitter mest här hemma och pratar och kan inget annat. Det finns inte så mycket att göra för oss."
Eva säger inget mer. Vad ska hon säga för att nå fram till dottern. Hon har försökt med allt, favoritmat, göra roliga saker. Ingenting hjälper.
Efter att hon blev våldtagen för snart tre år sedan har Cassidy bara suttit såhär. Hon var knappt medveten om någonting. Det skrämmer Eva så att hon blir tokig. Vad kan hon göra för sin dotter. Hon vill att hon ska känna sig trygg, men hur ska det gå till? Cassidy har suttit såhär och stirrat ut på något bara hon kunde se. Vad tänkte hon på när hon satt sådär? Det har Eva undrat många gånger. Hon önskar att hon kunde straffa den som gjort så här mot dottern. Men hon vet inte hur hon ska kunna göra det. Livet går bara vidare, för det måste det ju. Så hör hon ett ljud, en svag viskning. "Gå ut mamma." tycker hon att dottern säger.
"Vad säger du vännen?" frågar hon. Nu kan hon inte hålla tillbaka tårarna längre.
Men dottern är som vanligt nu igen, säger inte ett ljud. Det är kväll nu. Mörkt och dystert. I morse hade hon hört fåglarna kvittra, de lät som galna. De såg fram emot våren förstås. Själv kunde hon inte se fram emot någonting. Ingenting betydde något längre. Inte för de två. Så här kan det inte fortsätta. Dottern säger inget mer. Det var så svårt att få kontakt med henne. Hon ska ringa till stödboendet på måndag och fråga om de har plats för dottern där. Det skulle säkert ordna sig.