Vardagsliv
Augusti 2020
Sandra längtar ut i naturen, ut till den friska luften, där vinden blir till ett rofyllt sus. Ut till fågelkvittret, som så fint att lyssna på. Hon minns de roliga dagarna, när hon var liten. När fågelsången blev till ett hemligt språk. Hon längtar ut till den friska luften i skogen. Att bara få vandra där, så länge hon själv vill, och fantisera om alla fåglar. Och lyssna på vindens sus i träden. Att plocka bär. Det är en fin höstdag.
Det hade varit skönt att få gå en promenad idag. Det har inte hänt så mycket den här veckan heller. Det är ett år sedan hon haft någon ledsagning sist. Nu känns det för jobbigt att gå ut själv. Nu är det en månad sedan hon var utomhus senast. Hon hör folk utanför huset. De är fria tänker hon.
Tänk att vara fri, att kunna göra allt som alla andra gör. Att åka iväg på något när man själv vill det, inte när någon annan bestämmer det. Så vill hon att det ska vara. Så enkelt som det varit när hon var barn och kände sig fri.
April 2023
Innan hon blev helt blind var hon ofta ute på promenad, tog nästan alltid en omväg för att få lite extra frisk luft. Hon är påväg hem från skolan. Hon hann inte gå långt innan barnen kastade sig på henne. En av ungarna håller i hennes armar, de står i en ring runt henne. Någon spottar på henne.
"Din äckliga unge." säger någon. Hon minns inte vem.
"Det luktar så äckligt hemma hos er." fortsätter hon. Tjejerna börjar fnissa.
Hon kommer inte att gråta, absolut inte. Hon är alldeles för cool och hård för det. Hon bryr sig inte. Det här är inget att gråta för. Det är bara så fånigt. En massa tråkiga, omogna tjejer. De förstår inte bättre. De står där och glor en stund, sedan springer de iväg. Jaha, har de redan ledsnat, tänker hon.
Är det inte Sandra de retar så är det Ingrid, den stackars blyga flickan med den konstiga frisyren. Hon får stå ut med mycket.
"Dina föräldrar var ju knarkare. Fy så äckligt." De gör fula grimaser åt henne. Sandra vet inte hur hon ska få dem att sluta.
"Du får inte vara med oss. Du är inte schysst. Ditt äckliga fosterbarn. Knäppis." brukade de säga.
Sandra går sakta hemåt. Det är så tyst idag och gatorna är nästan tomma. Det är bara några högljudda ungdomar som cyklar förbi henne. Hon hoppas att de inte ser henne. Det blir enklast så.
Hon känner likadant nu, nästan trettio år senare när hon går här. Hoppas att ingen ser mig nu heller. Det är skönast att vara själv. Folk ska inte lägga sig i vad hon gör. Nu är hon på väg hem efter ett möte på jobbet. Det blev ganska sent idag. Det blir skönt att bara få lägga sig i soffan och lyssna på någon bok. Viktor skulle komma hem sent idag, så hon får nog äta middag själv. Men det gör henne inget, tvärtom. Äntligen hemma.
Morgon igen.
Idag är hon ledig. Skönt att slippa det stressiga jobbet på receptionen.
Hon skrattar till. "Kom och lyssna på det här, Viktor. Så jävla coolt." säger hon. Rösten krullar sig i kanterna. Det är svårt att hålla sig för skratt just nu. Hon hittade en massa papper som hon skrivit i skolan, på lågstadiet.
"Hinner tyvärr inte älskling. Jag lyssnar gärna när jag kommer hem." svarar han bara.
Katten Jesper sitter och tittar ut. Såklart, han har inte så mycket annat för sig. Kartongen är full med papper som hon skrivit på punktskrift.
En dag har hon skrivit:
I kväl var mamma på föräldramöte. Brorsan och jag bakade en sockerkaka. Han busade med mej, tvingade mej att äta en sked med bara kakao eller vad det heter. Det var inte gott. Jag blev lessen. Vi bakade i alla fall och det var roligt. Vad bra!! sa mamma om sockerkakan.
Hon höl på att skratta ihjäl sig. På nästa papper stod det:
Det är nog tråkigt att ligga på sjukhus. Om man blir påkörd av en bil får man nog ligga länge där, om man bryter benet. En klasskompis har gjort det förut. Det är synd om han, jättesynd faktiskt. I dag hände det något kul. Våran katt födde plötsligt en unge, plupp sa det bara så var ungen ute. Mamma skälde på katten, och katten skrek åt henne. "Jag får spader på dej katta!" sa mamma på sin dialekt, hon är från Norrköping. Men annars är mamma snäll. Jag vill inte att hon ska dö. Jo lite vill jag det, för då får jag kanske hennes smycken.
Näe, säger hon högt. Nu orkar jag inte läsa något mer. This really made my day.
Dagdrömmen
Det här är hennes favoritdagdröm. Hennes favoritförfattare är här och hälsar på.
"Jag ska läsa alla dina böcker." säger Sandra.
"Vad roligt, det får du göra."
"Jag har läst Aprilhäxan och Slumpvandring. De är sjukt bra! Helt underbara. berättar Sandra.
De går ut på en liten promenad. Det är en iskall höstdag och regnet hänger i luften. De är snart hemma igen. "Det är så skönt med den här inne-igen känslan. Det luktar nåt speciellt när man kommer in igen." babblar Sandra på.
"Nu ska vi fika. Jag har köpt bakelser, flera sorter." fortsätter hon uppspelt. Efter en stund frågar Sandra: Kan inte du bli min psykolog? Det skulle vara så himla kul. Eller hur?"
Hon får inget svar på det förstås. Det är ju bara i fantasin. Det är så tyst här igen. Ingenting händer. Viktor kommer inte hem förrän om två timmar. I höst ska hon börja på en folkhögskola. Hon har drömt och det så himla länge. Nu ska det snart bli verklighet. En utbildning om barns växande och lärande. Och det bästa av allt. När kursen nästan är slut väntar en resa med klassen till Varanassi i Indien.
"Det du, sa hon till sin sambo. Det är annat det än att vara här hemma och baka chokladbollar. Nu händer det något på riktigt. Men jag kommer att sakna dig förstås." Hon ler. Det känns så underbart. "Ja, inte ser det ut som att du kommer sakna mig precis." säger han och skrattar. Han är så stolt över henne, att hon vågar. Det är modigt at henne. Att kasta sig ut på nya äventyr.