Bland de bördiga fältens tiotusen slott
- i ett land redan inmutat av skriftställare -
under de uppknuffade löven, under den myllrande mossan
kan en arkeologisk utgrävning endast resultera i upprivna spillror,
falsknämnda lämningar, feldaterat arvegods
draget tillbaka in i nornornas tidräkning,
växter med brutna stammar, som mist kontakten med jorden
- och varför? för att återkalla det medvetet begravda, eller
belägra forntidens onåbara, flyktiga fästningar?…

Historien skymtar förbi, på avstånd,
likt en svartalv, i höstens lätta dimma.

Tänk att söka ibland stenar efter det som pulserar i grenar -
och inte ens den mest påkostade utgrävning
når djupet hos jätteaskens rötter,
som kan sträcka sina dykararmar
in i ditt hjärtas allra innersta kamrar
och flera generationer bakåt
och där omfamna de ständigt brinnande ruinerna
utan att ta skada
och hämta upp till ytan
levande smycken av glas och agat.