En dåsig stumhet fyller luften som vore den mättad med fukt
och gruset behåller alla spår av det klara vatten
som runnit ned längs vägen mellan två väldiga ekar
högtidligt sträckande sig i åkallan till den blanka himmelen
med alltmer åldrade skuggor
i en tideräkning mätt i sekel.

Högt uppe svävar en svart kråka sidledes
belyst av solen målar den tecken på himlen
utan pensel, utan minne eller känslor,
endast i en teknik utan förståelse
kan denna blinda skrivare
undfly eftertanke och undkomma sig själv.

Stigen störs av en stormfälld gran, men dess slingringar
följs av fötterna fyllda av markens kraft
från en kraftfull svart bokstam glänsande våt
stödjande en genomdränkt sovande myrstack,
till vändpunkten vid ån, där en fläckig björk brustit på mitten,
dess övre del kadaverlikt ruttnande vid vattenbrynet.

Ruttnande grönska och förtorkade skal faller bort, men ord är frön
om det som blivit kvar, varje ord vill liv: nämnt är räddat,
genom att bli nämnt, i evighet, medan språket lever,
som träden drömmer långa drömmar om dig,
drömmer tills drömmarna tar form,
likt Prometheus eld, av landskapets bestämmelse.

***

Djuphavsgrön vind andas mellan träd och mossa,
och grenarna som svajar långsamt under vattenmotståndet
speglas i pölar och ger så sken av rörelse
som om hemlighetsfulla skepnader smög strax utanför synfältet
i denna mångskiktade snölösa vinterbokskog
som är skogrånas förlorade fosterland.

Ja, förlorade, eller fria, orört av godtyckliga gränser,
där man kan ströva med småsten knastrande under fötterna,
bort från suddiga avbilder av upplevelser och bilder av tomhet,
när en fuktig nedblåst gren tjänar som stav,
och leran är mjuk under skorna,
och vinden smeker ansiktet kallt på väg efter nåt hem.