Jag är inte färdig med mitt skrivande
när jag märker att mina andetag har slutat
att andas.
Syret blir kvar i de pulserande artärerna.
Ingen inandning,
ingen utandning.
Livet blir stilla som i ett hav utan vågor.

Synerna som kommer.

Maskar som krälar under jord,
uppåt.
Regnet som forsar dränker allt.
Men i vattenpölarna cyklar barnen
fram och tillbaka.
Älven svämmar över,
når banvallen där tågen blixtrar förbi.
Allt flyter,
förbipasserande hus med skräckfyllda röster
drunknar i den kalla älven.
Och i den stora staden stannar den slingrande ormen.

Men allt är bara ett kommatecken.
Syret återvänder som när vårblommorna
flödar i skogsgläntan.
Andningen hittar tillbaka som när sädesärlan återvänder.

Skrivandet hittar handen som håller pennan.

Allt blir som vanligt igen.