Och jag fortsätter att upprepa mig:

mitt språkbruk ett återbruk
mitt poetiska modersmål består av nednött symbolik
de här krigen, öknarna, den här underjorden, kärleken
döden
döden
döden
jag ältar
repeterar
övar in mitt försvarstal
om språket är mitt vapen är varje ord ammunition

skjut mig skjut mig skjut mig

jag är inte förtjust i det nuvarande narrativet
det här hjärtat
de här himlarna som sliter sig

det här är en grundsten eller rosettasten
avkodningen av mig genom dikten
poesin är som en fulländad medveten närvaro
jag är inte förtjust i det nuvarande narrativet
jag försöker skriva in någon annan
i berättelsen om mig
men skrynklar ihop mina karaktärer på tinder-stadiet

jag har bara lärt mig leva genom döden
jag är inte förtjust i det nuvarande narrativet
jag längtar efter en trepanering: att borra
ett hål i huvudet för att få ut de onda andarna
jag vill att någon släpper ut de onda andarna
jag är inte förtjust i det nuvarande narrativet
jag har sagt det förut
jag kommer att säga det igen
för ingen har dechiffrerat mig än
ingen ser att jag återanvänder samma bildspråk
gång på gång
som en nystickad offerkofta
den bilden är inte heller ny

det är en enkel paradox:
jag förtvivlar för att jag inte skriver
jag skriver för att jag förtvivlar
jag förtvivlar för att jag skriver

jag letar efter ordet som jag skall hugga in i sten
det tredje testamentet
mitt eget evangelium
jag är inte förtjust i det nuvarande narrativet
jag har ett klippkort till underjorden
jag vill att mitt skrivande är ett vansinnesdåd
men det är en projektanställning i helvetet
jag vill vakna morgonen efter
ett helande regn eller en syndaflod
men väck mig inte imorgon
nej, jag är inte ambivalent
jag har bara inte hittat min lyckliga stjärna än

när jag blundar ser jag tunnlar och hisnande helvetesgap
jag ska göra vad jag kan
för att hitta din akilleshäl
du gör så att jag inte kan andas
vad gör du i den här dikten?
du hör inte hemma här
gå din väg men stanna
gå i frid och kom åter när jag kallar
skrivandet som besvärjelse

jag vet inte hur jag tar mig ur den här loopen
jag vet inte hur jag tar mig framåt
jag vet hur våren får bäcken att träda fram
som en självskada i landskapet
där längs elljusspåren
där jag nöter ner stigen med min rastlöshet och förtvivlan
du förtjänar inte det här
du är varningsflagg och inte
ljussignaler genom mörkret
du är en grön prick på messenger, men flera dagars tystnad
du är salt i sår och en kavalkad av värdelösa dikter


jag har inte döpt våra barn
inte tänkt på hur det skulle vara
att vakna bredvid eller utan dig
du har inte tänkt på mig
jag är inte förtjust i det nuvarande narrativet
jag skriver och jag förtvivlar
skrivarprocessen är att slitas mellan hopp och förtvivlan
ett rus och en snedtändning
svindlande höjder och gnagande söndagsångest
hejdlöshet, maktlöshet
att behöva stödord för att kunna leva

jag kan inte tänka mig att tillintetgöra mig för dig
ändå står jag lika nedsjunken i förnedring
som hästen i det eviga sorgmodets träsk i den oändliga historien
det här är den oändliga historien
känslan går på repeat
jag är inte förtjust i det nuvarande narrativet
mitt hjärta är inte hjärtformat
det är format som en orm
en ouroborus som biter sig i svansen
jag längtar efter det alkemiska bröllopet
jag längtar efter att ta mig helskinnad ur den här kärlekshistorien
eller åtminstone att få ömsa skinn

du är inte ryttaren i solnedgången
i en dålig western-film
du är inte prinsen på den vita springaren
i sagorna jag inte släppt taget om
jag kan inte ens tänka mig att älska dig
men berusas fortfarande av tanken
på att du ska kunna hjärt- och lungrädda mig
till det här livet
det är tanken som räknas

tanken som räknas
som hur jag inte räknat
dagarna som mina tankar har kretsat kring dig
jag är i ditt solsystem och du är ett svart hål
en nyuppdaterad tinder-profil
en grön prick på messenger
tystnad
tystnad
tystnad

jag vill avrätta den här fåniga feberdrömmen
jag vill skriva ut dig ur min vokabulär
med poetisk precision
skära loss dig som en tumör
för du har sönder mitt hjärta
min hjärna
min fitta
min fitta är inte min själ, men den är en motorväg till hjärtat

jag drömmer om sönderslagna hotellrum och vidsträckta vajande rapsfält
återkallade meddelanden
heliga kalla krig och en omgruppering av mina känslor
skrivandet som ett muskelminne
jag vill
att det här är ett lyckligt slut
men ingen kan älska mig lika besinningslöst
som döden.



- kan du ta det där en gång till, men med känsla?