Och så lägger sig täcket, alla atomer, över min hud. Och det är som att himlen kysser mig på ögonlocken och viskar ömt: “Luta dig bakåt, så ska jag berätta en saga för dig. En saga som får dig att en vacker dag vilja gnugga ögonen, sträcka ut armarna och vråla mitt i vildmarken. Men lägg dig först ner på kudden av mossa och dröm, dröm något som påminner dig om en stjärnbild på huden.”
Och det är som att jag går i ide.
Packar med mig oron, ångesten i armvecket,
i en liten weekend bag. Bäddar i ordning
mina känslor. Slår mig till ro i en sidenpyjamas.
Allt jag känner, vill jag känna som 100 procent ull nu. Inget mer akryl och banne mig inget polyester.
Jag mumlar det som ett mantra för mig själv. Kramar om månen och låter stjärnorna nynna
för mina hårslingor. Jag har julpyntat min inre vrå med vänners skratt i fönstret.
Syskonkärlek och middagar hörs i förgrunden.
Men nu får hjärtat ligga i träda.
Nu får hjärtat lägga på sig och få hull.
Tills någon får mig att känna våren, höra
fågelkvitter återvända hem, sommarens
busiga tidvatten kittla mellan tårna.
Men allt däremellan ...
Mellan mina skulderblad och på mina
axlar får ligga i träda som åkermarkerna
i mina anekdoters grusvägar.
Jag sover ruset ur mig och piggnar
till i en grotta medan musiken dånar och allt pågår som en gapig popkonsert med
30 000 pers i publikhavet utanför min själ.
Jag vet att täcket väntar där det ligger.
Snön smälter så småningom på min hud.
Våren kommer vilja sjunga acapella
Sommaren kommer att ta min hand
och dansa tätt mot mig ...
Jag ska vakna till tonerna av Dig
Ditt DNA, dina gener i mina fingrar.
Det vet jag.
Himlen talade nämligen i nattmössan ...
När hen sa att dikten kommer aldrig att
kunna överträffa verkligheten
- Dikten kommer att skapa det
mest sannolika scenariot -
Så Är det ...
Vänta du bara!