Julen nu älskar hon, inget städande, ingen såpa som doftar ikapp med granen som är klädd av henne och barnen. Inga julklappar har hon behövt köpa. Barnen är vuxna för länge sedan. Dottern har hon kontakt med, hon som flytt(at) många mil, sonen inte alls som har tagit efter sin far och är otäckt lik honom. En sådan(våldsam) man räckte gott och väl i hennes liv, i det förflutna nu. 

Hon kommer inte längre upp för att hänga julstjärnan i fönstret. Hennes balans är inte vad den brukade vara. Hennes kropp är inte smal och smidig längre. Värkbruten och otymplig snarare. Hon har minnen kvar av honom. Hans piskrapp på ryggen. Det smärtar än hur han slog henne. Inte för det fysiska, det stod hon ut med. Det var den där frånvaron av kärleken, den som han så ömt visat i början.

Hur hon kunnat sätta barn till världen med den mannen... Hur hade hon vågat? Hur hade hon inte vågat? Han kändes aldrig som hennes man snarare som en pappa som domderade och bestämde även över henne. Räven raskar över isen, räven raskar över isen... Julens melodier ekar i hennes huvud som makabra brottstycken. Det där puttinuttiga, söta med julen, med all lycka, släkten på besök, all julmat, alla skratt och glädje, värme och gemenskap. Inte hos dem bara hos andra. Aldrig hos dem.

Släkten hade han gjort sig ovän med. Både sin far, mor, bror och även hennes familj. Det var bara han, hon och barnen. Någon katt ibland innan han slängde den i väggen, eller ut. Bort bara bort. Ibland hade hon önskat att hon var en katt. Inte hans fru som han misshandlade och tvingade henne till sig, hela henne trots att hon försökt göra motstånd. Det slutade aldrig väl hur mycket motstånd hon än bjöd på.

Hur hon inte kunnat skydda vare sig barnen eller sig själv. Inte katterna heller som kom och gick. Vad han nu skulle med dem till. Att utöva sin makt kanske. Den som fick honom att känna sig stor. Egentligen var han en liten, liten man, en liten pojke förklädd till en elak jätte. Hon visste nog. Hade känt hans rädsla när han slagit henne näst intill medvetslös. Som den gången det varit så illa att han fått ringa 112 och kallat dit en ambulans. Han kallade det för en olycka, ett otäckt fall i trappan. De som inte ens hade en trappa i huset. Hon hade klarat sig som alla andra gånger.

Nej, nu var det färdigt med minnesresorna tillbaka till den dåliga skrämmande tiden. Hon unnade sig att släppa det gamla. Det var ju över. Nu levde hon ett lugnt och stabilt särboliv med en annan man. En snäll man som respekterade henne. Respekterade hennes gränser. Som inte tjatade på henne. Som var nöjd med särboskapet. De pratade aldrig eller sällan om hennes före detta man och det han gjort mot henne och barnen. Den envåldshärskare han varit. Gjorde de det rann tårarna som en flod längs hans kinder, den snällaste mannen hon någonsin mött. Nalle som hon kallade honom. Han var stor och mjuk som en teddybjörn. Hennes alldeles egna teddybjörn. 

De skulle äta en liten jultallrik hos honom. Till tända ljus vid hans lilla köksbord i hans lilla kök med adventsljusstaken som lyste i hans fönster. Lyste som en fyr. Hon tog på sig sin varma jacka och lindade halsduken flera varv runt halsen. Vinterskorna tog henne över till grannhuset med lägenheter där värme och ljus lyste ikapp. Som en riktig jul ska vara. Som ett normalt liv ska vara. Ljusen i hans fönster och skymten av honom bakom gardinen gjorde henne varm inombords. 

Hon såg inte skuggan av honom. Han som stod i porten en bit längre bort. Hans rovdjursögon som iakttog henne där hon med lätta steg trampade fram i nyfallen snö. Han visste allt om henne hon som svikit honom. Lämnat honom. Det skulle hon inte ha gjort. Han kände den stora kniven han stoppat ner i byxlinningen, dold under hans bylsiga jacka. Sakta började han gå efter henne.