Vi var utlänningar
kunde man säga.
Våra kroppar
alldeles för ivriga
och vårt hopp
alldeles för tidigt
för säsongen.
De andra,
medborgarna,
myste i sanden
som om de hade varit där
hela vintern
och först nu hade avslöjats.
Vattnet var för kallt.
De försökte
att inte tala om det för oss.
Men vi hann inte vänta.
Vi skulle snart vara hemma
i vårt nya hem
på fastlandet.
Så vi lät våra lemmar
tappa blod
och lät vågorna
skölja bort det.
Som om det var så här
lemmarna rörde sig naturligt,
genom ett plötsligt fördrag
om tvång och eftergift.
Vi glömde att drunkning
var dödligt
och kunde bara tänka:
Det är så här livet
blir naturligt vågat.