jag kom försent till begravningen. bara
gråterskorna var där med sina klösta kinder.
jag hann tänka
att sånt lämnar ärr. sen gick de därifrån, fick betalt.
vinden lade sig i skårorna.

dom hade sänkt ner kroppen i marken. allt ska en gång
ristas i sten. en lycka blir ett årtal,
en sorgestund ett annat.

det är så ödsligt när man blivit jord,
huden kallnar fort, kläderna ruttnar bort.
en människa finns kvar som siffror.
jag ska aldrig mer få sjunga.