Den varma kokosdoften.
Oljan som du utgjöt över mig.

Det jag visste var
att det var solbränningsolja.
Men det förseglade vår närhet
och gjorde oss avlägsna och hemliga
inför vår stirrande omgivning.

Dagarna drog iväg med oss,
lämnade våra lätt upptrampade stigar.
Konstigt och tidlöst.
Konstigt var den oförklarliga smärtan.
Konstigt hur vi flydde tillsammans.

Och kokosoljans märkliga övermod.
På något sätt bländade vi
en oförglömlig "trollformel".
Hur vag och dold den än är.

Vi öppnade allt
och tittade in i allt.
I synnerhet
i varandras ögon.

Av allt jag kommer ihåg mest
kommer jag ihåg dina ögon.
Se den delen av dig själv
landa vid dina fötter.

Bara för att glömma det tills senare.
Bara för att glömma dig tills senare.
Bara för att komma ihåg
att jag såg dig i ögonen.

Att det inte handlade om att hitta "dig"
utan om att låta dig bryta isär, bli fri.
Och precis som du kunde jag också
bryta loss, bryta mig fri.

Något som ingen någonsin låtit oss göra.
En märklig rörelse vi inte kunde tacka nej till
när det en gång var bjudet.
Ett konstigt sätt som vi hittade tillsammans.

Det kommer aldrig att hitta oss tillsammans.
Och hur svårfångade morgnar och kvällar
trängs runt dessa osannolika lärdomar.
Vad oss än mellan är - blir detta kvar.