natthimlen lutar sig in i oss.
hela dagen genombrutna
av argument och frågor,
men burna av kärleksunder.
ömt och kanske lite ödmjukt
infinner sig undran och frågorna:
var tar morgondagen vägen
och vad är vi redo att förlora?
det är ingen fråga om vilja
i bruset av plundrarnas skabb.
de frågorna flög iväg
i väntan på våra svar.
vi tar beteckning,
lägger oss ner på nära håll
för att spara något till morgondagen.
vapenutrymmet
ger för handen frågan om
att retirera eller invadera
eller bara ignorera.
svaren kommer att vänta på
att vi skall vakna och stiga upp.
att skaka oss från varandra
för att ändra uppfattning
om natten vi tillbringade
och plöja dagen rakt igenom igen.