jag skulle pressa pannan
mot glaslagret
av den sjunkande himlen.
trycka in
min skalles tunnhet
i den
tills en blomning,
en blomning
av ljus och livsrymd,
framträdde.
för att undanröja
kvarglömd vissenhet
av blodsprickor.
rött och svart och gult
kallar solhjulet att svara
med blod för blod
och fylla
den rådvilla himlen.