Hjärtat -  denna omskrivna köttklump
som väl alla poeter både med eller utan
självaktning skriver om

Och du nådde mitt hjärta
(hmm öppna bröstkorgen in med fingrarna i geggan bara)

Varför inte: dina blickar tände en eld i mina lungor?
eller: när du ser på mig så tänder du en eld i min mage
aj fan sura uppstötningar kanske?

Eller ännu värre!
Dina ord smekte ömt min själ
När såg du ett ord smeka en själ senast?

En gång hörde jag en berättelse om ett blivande mästerverk
på en skrivkurs, eleven inledde med en riktigt poetisk djupdykning
"Jag sitter här och tänker på din själ"
varpå den kritiskt granskande läraren utbrast
-Tror jag inte en sekund på, du tänker på hennes stjärt, erkänn!

Naturligtvis låg det sistnämda närmare sanningen
Texten lär ha blivit uppskattad av både läraren och bäraren
av den omtänkta stjärten efter de påtalade ändringarna

Hur kommer det sig då att vi använder dessa högtravande och
sönderskrivna ord? Är vi rädda för att verka för ordinära
Uppenbarligen är vi inte ett dugg rädda att vara banala

Handlar inte poesin om att beskriva vad vi känner?
Att beskriva en känsla med ord så att det känns?

"När jag ser dig gå emot mig blir jag kåt"
Ok det kanske inte var riktigt rumsrent
Kanske kan man leka lite med den raden

"Du rör dig emot mig, 
och jag rår inte för det, 
jag är inte mer än en man"

Hjälplösheten och utsattheten i manligheten
och anar man inte utan att skrika ut hur
det står till för den stackars karln?

Nu säger jag inte att vi helt skall sluta upp att vara fina i kanten
eller totalt bannlysa hjärta smärta själ och tarmar
men jag efterlyser lite mer subtilitet och vardagsnära språk
Bara som en omväxling eller för att testa, vem vet
det kanske tilloch med blir bra

/Roger