det mesta är ändå bara en chimär
när hon efter en våt, rusig kväll snubblar via hornsgatan, in på tvärgatan hem.
en ännu inte vårkväll, stapplar hon fram över ett imaginärt grus
in i porten, med en avstickare kring gården där kastanjeträdet ser ut som att det fått för tidiga vårkänslor för att knoppningen liknar allt för mycket om små erigerade kukar i ett halft månsken i den berusade februarinatten, och innan hon närmast vräker av sig de förbannade urbana, chika kläderna vinglar hon ut på balkongen och panikröker de cigaretter hon gömt undan för sig själv och ser oseende ut över lövholmen på andra sidan det blygrå vattnet och försöker krångla, sparka av sig de för trånga byxorna, trosorna, bh.n medan cigaretten gör ringar av förfäran kring hennes utsmetade läppstift.