strax efter lunch smiter hon från jobbet
på grund av leda, hypokondri och en längtan efter att få andas liv.
förstå henne rätt; hon älskar sitt jobb
men hon blir så trött på mänsklighetens avarter
snicksnackandet, spelet, leendet som sitter klistrat trots att hon mest av allt vill säga, inte skrika, men säga: men för fan, skärp dig. lite så, lite mer än så. hon kan inte alltid förhålla sig stilla i sinnet till kreativa medmänniskors nycker och uppblåsta egon.
den här tidiga eftermiddagen i början av mars går hon bara därifrån när hon har fått nog. eller småhaltar, eftersom hon har ont i hälen. ont i hälen för att hon av någon outgrundlig anledning fått för sig att börja springa. hon har aldrig varit någon som sprungit. nej, alltid föredragit långsamma oändliga promenader över broar, genom gator och stadsdelar. dag som natt. så fick hon för sig att gå lite fortare för varje promenad, tills hon en tidig lördagmorgon i svinottan till sin egen häpnad spranggick från hornstull, via gamla stan förbi blasieholmen, rundade strandvägen över djurgårdsbron och vidare upp mot skansen som ännu inte öppnat så klart. där tog hon slut och ringde taxi hem. hennes häl har ännu inte återhämtat sig. men en eftermiddag i början av mars när hon så fult smiter, småhaltar hem på grund av hälsporre och andra diverse undanflykter hittar hon djupt undangömt i sina rätt dammiga bokhyllor till sin glädje svensk skolflora utgiven av bonniers 1957. med färgplanscher av charlotte von schéele så klart.
skolfloran som hon fick i kärleksgåva en augustikväll för länge sedan när han ville träffa henne under kastanjen i gamla stan, bara så där.