Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Framsynsfrontens frö



Mitt vid midvintersvidunder
utav frost och blåst och snö
mindes jag de lekars lunder
där min kropp bort lagts att dö,
men jag var väl illa tvungen
att till världen, illa sprungen
skjuta ut ett eget frö.

Drog åt minneslunder, floder,
där min lilla fot har lekt,
mörka haven var min moder
som mitt kindbensblod har blekt
till en sinnesbild, urgröpt,
svept i maskporträtt surstöpt
satt att möta stormens natt.

För jag gick mot berg och kyla,
kröp på knä mot grus och blod,
hemtamt hördes fjärran yla
fast jag liten, ej förstod,
att i hemlöshorisonten
frös till frost den framsynsfronten
som förr ljöd om hjältemod.

Här är härjarfronten framme
att i isvind snärja mig
evigt nedkyld, men densamme
som var tänkt att lämna mig,
och jag tror, att stormen står
med en medelmåttig bår
utav ljus och tross och trä
lagd intill mitt lilla knä.
Men i isens ebb och tö,
bakom mig, ett eget frö.


















Bunden vers (Rim) av anathema VIP
Läst 81 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2023-04-05 22:30



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

anathema
anathema VIP