Och du finner att du har börjat lägga dig sist
inga väggur sätter handfängsel på din vrist
ensam i den tysta natten är du sann
med yttervärlden bakom glas och i bann.

Och du frågar dig själv, vad får orden att susa
och vad sätter sången i svall?
Måhända fanns här aldrig någon musa,
bara skenfager förståelse av ett kall
att mekaniskt stapla ord efter forntida mönster

- men vad spelar denna forntid för roll?
Spegelns yta är inget fönster
och det förflutnas sfär ingens tillhåll
och bakom ordens svärta ingen värld.

---

Havet är en tredje sfär
de som dyrkar marken hör inte hemma här;
de kan doppa tårna vid en strand
eller se en solnedgång bortom land
men under ytan
håller de andan -
de kan aldrig delat havets öde
eller skåda bottens stjärneflöde.

Havet en tunn fernissa över denna jord:
en skir dräkt sydd på djupens bord
likt en berättelses väv sveper om ett liv,
likt Odyssén en blek skiss av Ingens färd,
en saga om en resa, i huvudsak fiktiv...
- Men nej! Odysseus lever kvar i diktens värld
idag som då lika listig som effektiv.

Kanske kan själlöst språk härma liv, men ej
ha den kraft som levande uttryck besannar,
där orden är sår som inte slutar klia:
bortom döden, som tar hälften med sig
och allt annat förbannar,
seglar äkta ord, likt Odysseus, för evigt fria,
ohämmade av nuets plikt och det förflutnas vikt
på havets tunna otidsbundna skikt.