Hon säger att visst är det så att även det kompaktaste mörker till slut nås av en strimma ljus. Stillheten, det livsnödvändiga tomgloendet, behöver vårdas. Jag samlar på nådesögonblick, små korta stunder, en fjäril som fladdrar förbi, en rad i en bok, en karaktär i en film, ett barns skratt, koltrastens morgonsång, snöflingan som faller mot marken, morgonens första kopp te, en blick och ett ord, vindens krusning i vattnet, bönen i gemenskapen, en klarinetts trevande toner, en rosentulpan med lätt böjda kronblad, den lätta kyssen.  I stillheten rör sig minnen. En liten ljusskärvas vassa egg kan sakta såga upp en vägg av mörker.

© Eva Hedlund fd. Langrath 2023