Ibland oroas jag
För att orden ska ta slut
Och att det bara
Är tomheten som kommer ut
Skrikande
Vrålande
Krävande tomhet
Som slukar
Även andras ord
När vi möts blir det tyst
Och min tystnad, min tomhet
Som blir deras tystnad, deras tomhet
Sprider sig överallt
Och så möts vi
I vardag och fest
I tystnad
För orden är inte
Nu är bara tomheten
Och den äger oss till evigheten
Ibland oroar jag mig för det