Tussilagon brister ut i skratt åt snödrivans tafatta klamrande vid fjolårslövens döda täcke. Smältvattnet rinner likt blod från ett skadat djur ner i brunnar och diken. Solen skriker sitt stridsvrål från en klarblå himmel.

Brinn, brasa, brinn i friska vårkvällen. Bränn ner det gamla, lys upp det nya. Vintern lägger sig att dö. Och så vidare.

Jag läste någonstans att döva som får hjälp att börja höra ofta blir förvånade över att solen inte låter. Och att solen faktiskt har ett ljud som vi skulle ha hört hela tiden om det inte vore för något fysiskt fenomen som jag inte minns nu. Tänk dig det, att öppna dörren och höra solen skrika varje morgon.

Fast den kanske inte skriker. Den kanske porlar, eller knastrar, eller dundrar. Eller trallar en liten melodi.

Mitt favoritvårtecken är hursomhelst alla bleka, leende, blundande ansikten som poppar upp på balkonger och verandor överallt. De ser så saliga ut, som om de efter år av sökande äntligen funnit meningen med livet och fyllts av inre frid.