Jag ritade en bild och kände att den behövde en text. Något i bilden ville bli skrivet. Men det är inte så det brukar gå till. Texten brukar komma först. Sedan väljer jag en bild bland dem jag redan har. Det här som jag försöker göra nu är mycket svårare. För jag vet inte vad kvinnan på bilden försöker säga. Trots att det är jag själv som skapat henne.

Jag tittar på henne och tänker eld, blod, hetta, passion. Eller kanske hat och raseri. Extremer. Starka känslor. Men under kontroll. Under ytan glödande, utanpå lugn och sansad. Rakryggad, med armarna längs sidorna, som i givakt. Jag tänker även blodapelsiner, av någon anledning. Röda saker. Rubiner, rosor, läppstift, vin och solnedgångar. Och så får jag en känsla av att sitta i en vedeldad bastu. Fuktig, varm hud som bara längtar efter att få sänkas ner i iskallt vatten.

Inget av detta tänkte jag på medan jag ritade henne. Då tänkte jag bara på vilka pennor jag skulle använda och hur jag skulle dra linjerna för att få liv i bilden. Jag avskyr egentligen att prata om det jag gjort. Vill inte bli frågad vad bilderna betyder för de betyder ingenting alls. Inte för mig i alla fall. Förhoppningsvis talar de på något sätt till den som tittar på dem. Men jag kan ju inte bestämma vad de ska säga.

Så jag vet inte alls varför just den här kvinnan vill bli skriven. Vad hon har för budskap till världen. Något måste det vara. Annars skulle jag ju inte anstränga mig så för att hitta rätt ord. Kanske speglar hon något undermedvetet hos mig? Något trauma från barndomen som jag inte minns. Eller kommer hon från andevärlden? Kanske är hon min skyddsängel. Eller kanske vill hon bara bli sedd av någon. Kanske av dig.