Ibland när jag har sovit dåligt (och kanske glömt min medicin) så känns mitt skal så poröst. Som om världen läcker in i mig och jag läcker ut i världen. Som om skillnaden mellan det jag ser och det jag känner löses upp. Jag kan passera främlingar på gatan och känna deras tankar diffundera in i mitt eget huvud som partiklar genom ett cellmembran. Och de kan känna mina.

Det är därför de tittar så konstigt på mig där jag går. Därför de pratar om mig i sina mobiler. Döljer sina hånskratt bakom fingervantebeklädda händer. Och längs gångvägen bakom mig ligger alla mina hemligheter, utspridda och söndertrampade av leriga skosulor. I alla fönster i alla byggnader omkring mig står folk och följer mina steg med blicken.

Och de vet att jag vet att de ser mig sönderfalla. Ju mer jag försöker låtsas som ingenting desto mer uppenbart blir det. Hur jag än spänner käkarna och tittar ner i marken och trycker naglarna i handflatorna, så kan jag inte hålla ihop mig själv. Kan inte hålla dem utanför.

Så jag skyndar mig hem. Drar för persiennerna, släcker lamporna och lägger mig under täcket. Bygger en kolsvart liten rymd där jag är det enda som finns. Tänker på alla människor, en i taget, som inte kan se mig just där och då. Som inte ens vet vem jag är. Åtta miljarder människor vet inte att jag existerar.

Den tanken lugnar mig, stryker bort ångesten och vaggar mig till sömns.