Idag skaffade jag ett eget Netflix-konto. Det kändes stort. Efter att ha använt min gamla profil på exets konto i flera år. Han tog aldrig bort den, bytte aldrig lösenord eller någonting. Så jag fortsatte använda den. För hans Netflix kände mig. Den visste vad jag gillade. Den nya Netflix vet bara vad jag säger att jag gillar. Det är olika saker.

För vissa saker kan man inte be om. Och ibland vill man ha saker som man inte ens visste själv att man tyckte om. Men oftast vill man bara bli förstådd. Att någon ser en. Att någon finns där när saker är jobbiga. När man inte kan förstå vad som är fel vill man att någon förklarar det för en. Hjälper en att lösa det. Eller tar en därifrån, bort från det jobbiga, till en trygg plats. Bäddar ner en i en soffa, lägger sig intill. Stryker en över håret tills man somnar.

Men det känns ju som mycket att begära av ett Netflix-konto. Särskilt eftersom vi är precis i början av vår relation. Och jag kan ändå se hur den gör sitt bästa, testar sig fram. Jag får se till att använda den även om den föreslår fel saker. Så småningom kommer nog algoritmerna falla på plats.