Den första korridoren var en rektangel. Det gick att vandra runt, runt i varv efter varv. Vid ena kortsidan låg matsalen och vid den andra fanns en gallerförsedd balkong. Dörrarna till avdelningen var låsta. Den andra korridoren var L-formad, så det gick inte att vandra runt. Man kom bara till låsta dörrar i vardera änden. Jag minns inte om det fanns någon balkong men jag tror inte det. Jag tror att de hade ett rökrum istället.

Det hade varit intressant att sätta en stegräknare på mig medan jag var där. Fram och tillbaka, hit och dit, runt, runt, runt gick jag. Skräckslagen, euforisk, förtvivlad och rasande om vartannat. Pratande med mig själv och med alla spöken, gudar och kändisar som besökte min hjärna. I dagrummet stod en TV ständigt påslagen och gav mig glimtar av vad som hände i världen utanför. Världen som kändes alltmer avlägsen för varje dag som passerade.

Nu vet jag inte varför jag besöker dessa minnen, vad det ska tjäna till. Jag får bara en klaustrofobisk känsla i kroppen. Detta att inte kunna komma ut, hur långt man än går. Och inte förstå varför. Det är lite så med minnena också, jag kommer inte ut ur dem. En del av mig kommer nog alltid finnas kvar i de där korridorerna.