Det röda, det svarta, det vita och det gröna vajar i vårvinden och visar oss vägen. En liten klunga människor har samlats på det snötäckta torget. Funktionärer i gula västar, ett par med barnvagn, en kvinna med en hund som fryser. På marken ligger kartongbitar med olika budskap målade med bestämda bokstäver. Det är bara att välja en som känns rätt.

Min vän väljer ”HÄV OCKUPATIONEN” i svart och grönt. Jag plockar upp min egen lilla kartongbit, som jag redan målat en flagga på, ur min tygpåse. Nervöst försäkrar jag mig gång på gång om att jag inte håller den upp och ner.

Fler människor strömmar till. Vi flyttar oss och ger plats. Det är halt på marken, man måste se upp med var man sätter fötterna. Folk som passerar slänger nyfikna blickar åt vårt håll. En äldre kvinna stannar upp, förklarar att hon inte har tid att gå med, men att hon står helt på vår sida.

Uppe på en plattform står fyra personer och håller skyltar med bilder på barn. Barnen ler mot kameran. De som håller skyltarna ler inte. En man i mönstrad sjal och svart skägg kliver upp på plattformen och tar upp en mikrofon. Med bruten röst berättar han om vart och ett av barnen. Deras namn, ålder, hur de var som personer och hur de dog.

Mitt hjärta når bristningsgränsen när han berättar om flickan som satt fast i en bil med blod på kroppen och fyra döda vuxna med sig i bilen. Hur hon satt ensam med telefonen, pratade med larmcentralen och väntade på ambulans tills batteriet dog. Hur man senare hittade ambulansen nedskjuten inte långt från bilen. Flickan död.

Med skakiga steg och tårar brännande bakom ögonlocken följer jag sedan klungan människor ut från torget. Vi bildar ett tåg, fyra i bredd, och rör oss sakta genom stan. Passerar butiker, frisörsalonger och restauranger. Håller våra flaggor och skyltar högt. Megafoner brusar och ropar slagord, vi svarar. ”ALLA SER OCH ALLA HÖR, HUR BARNEN I GAZA DÖR. FROM THE RIVER TO THE SEA, PALESTINE WILL BE FREE.”

Lördagsshoppare passerar oss på båda sidor. Vissa håller för öronen och ser märkbart irriterade ut. Andra stannar upp, nickar och ler. Några ungdomar skrattar och pekar som om de aldrig sett något roligare. Jag går där mitt i tåget med min lilla flagga och en miljard känslor i kroppen. Sorg, ilska, uppgivenhet blandat med styrka och stolthet. Den viktigaste känslan är den att jag gör något. Detta är något jag kan göra, så jag gör det.