Jag var i Katmandu i natt.
Flyktiga tankar från barndomen frös till döds på
snöklädda sluttningar.

När snömannen anföll mig i sömnen
kunde jag i paniken inte avlossa mitt vapen.
Slutstycket hade frusit fast.

Men snömannen fullföljde inte attacken.
Han stannade plötsligt till i anfallet
när han upptäckte att det var jag.

”Det var nära!” sade han!
Tack detsamma sade jag.
"Jag visste ju inte om du skulle känna igen mig,
eller om du var en av dina mindre trevliga vänner."

Snömannen sade lite bekymrat;
”Nästa gång du hälsar på
måste du avisera att du kommer,
annars kan det gå illa som du vet.
Du vet ju vad jag tycker om människor
och alla deras perverterade religioner!

Jag vet sade jag,
jag glömde ju att hissa flaggan nere vid templet
som en signal om att jag är på väg upp till dig,
som vi tidigare har bestämt.
Jag glömmer inte detta nästa gång lovade jag.

Vi gick sedan runt hela natten på sluttningarna
och talade om livet och uppdaterade varandra
om vad som hänt sedan sist.

Jag vandrade med en pannlampa och snömannen
behövde ingen då han ser mycket bra i mörker.
Och när jag frös lite grann så omfamnade han mig
och värmde han mig i någon klippskreva
som låg i skydd för vinden.

Han frågade mig specifikt hur det var med vår gemensamme vän Frankenstein.
”Han leder är lite stela och så, annars hänger han med, svarade jag.
Och han har lånat några böcker av mig och börjat läsa filosofi faktiskt.
Så vi har haft riktigt intressanta dialoger det sista.”
”Bra, du får hälsa så gott!” sade snömannen.
Japp, det gör jag, svarade jag.

Gryningen nalkades och vi insåg
båda att det var dags för mig att ge mig av.

Och jag lovade att återvända snart igen.
Då han var den enda varelsen som förstod mig,
givetvis Frankenstein exkluderad.
Och han sade,
”samma här, du är den enda som begriper sig på mig också,
förutom Frankenstein då givetvis.”

”Det är vi tre utstötta som lever i periferin av labyrinten.
Och många tror inte ens att vi existerar.”

Vi gav varandra en jättekram och sade farväl.

Och jag vaknade för en stund sedan.
Dricker kaffe och lyssnar på Ravels Bolero.

Och skall måla klart en ny tavla.

Och jag känner mig väldigt lugn och fridfull.

Känner en harmonisk kraft i hjärtat.

Det har regnat här hemma i natt.
Men i Katmandu snöade det.

Mina kängor står blöta i hallen.

Och jag längtar tillbaka till Katmandu.