Det finns en underström bakom verklighetens ridå. En vacker, lockande, utmanande, livsfarlig kraft som längtar efter att dra dig med sig, till platser bortom förnuft och logik. Den flyter förbi på baksidan av dina ögon. Du kan känna den men inte se den. Du kanske tror att den är utom räckhåll, att det krävs något omtumlande för att du ska släppa taget om det du kan se och ta på. Att fallet ned i strömmen är kilometerlångt och att du hålls på plats av trygga stängsel och prydliga varningsskyltar.

Men gränsen mellan sans och galenskap är spindelvävstunn. Allt som krävs är en liten blinkning, och plötsligt är du där. På andra sidan. Det ringer inga varningsklockor, du får inga aviseringar, det fattas inga beslut och du kan inte ge ditt samtycke. Ena dagen planerar du bordsplacering till ditt bröllop, nästa går du runt i psykets korridorer och bankar i väggarna medan livet faller i spillror omkring dig.

Men oroa dig inte, vården drar dig förr eller senare tillbaka till verkligheten. Pumpar din hjärna full av elektricitet och kemikalier. Lägger ett tjockt lock över strömmen, rensar bort allt som är mystiskt och abstrakt, gör att du fungerar. För det är det som är det viktigaste här i livet, att fungera. Att äta och sova, jobba och vila, ta sina mediciner och gå på sina läkarsamtal. Låta dagarna bli till veckor, veckorna till månader och månaderna till år.

Så en dag stannar du upp på promenaden längs grusvägen du gått och stirrat ned i. Du lyfter blicken och betraktar himlen. Och den är så där gudomlig, du vet, med kilometerhöga moln och solstrålar som gyllene strängar, spelande över fjällens böljande, blå ryggar. Det är så smärtsamt vackert, och du bara väntar på att andligheten ska infinna sig. Men det är liksom stumt. Du känner bara hur medicinerna lägger sig som ett filter över din blick och tar bort allt djup, lämnar bara ytan kvar. Täpper till och bedövar. Skyddar.

För första gången sedan du blev utskriven från psyket känner du dig säker på att inte snubbla baklänges ned i strömmen igen. Du står där helt immun mot himlens hela makt och härlighet. Den bekommer dig inte mer än den skulle gjort om den varit på ett vykort. Men du tänker att tryggheten har ett pris. Och du kommer på dig själv med att sakna det du offrat. Saknar magin som brukade skimra kring sådant som växer och rör sig. Saknar att saker hade mening. Saknar att kunna känna himlen, inte bara se den.