Älven är fri,
oreglerad som det heter.
Vattnet rinner fritt.
Älven är svart,
men ändå klar.
Den är gammal, älven.
Mycket äldre än mig själv.
Trots ålderdomen är den
ung i sinnet.
Den forsar och sprudlar fram.

Minnen har den,
minnen om den totala friheten
i samklang med allt.
Men också minnen om förorening och dåligt vatten.
Sen blev det bättre en stund.

Nu lever älven inte längre i harmoni.
Abborrarna som lever i älven kippar
efter syret i alldeles för varmt vatten.
Ja, fiskar kan faktiskt drunkna.

Jag har varje sommar sen barnsben
badat i älven,
till och med bland timmerstockar
på den tiden timret färdades nedströms.
För det mesta kallt,
enstaka dagar riktigt behagligt.
Numer också kallt,
men allt mer, alldeles för varmt
för att vara en norrlandsälv.

Det är något som inte stämmer.

Men nu sitter jag här vid älven
och njuter av älvens stillhet,
hör forsen nedströms,
lyssnar på storspovens sång,
ser tärnorna fiska över älven.
Och om jag har tur
får jag kanske se en stor lax hoppa efter en insekt.

Jag önskar så att du,
älven,
mår någorlunda bra.
Jag hoppas att vi kan förstå hur viktig du är
och hur viktigt det är
att du får fortsätta vara fri och i leva harmoni.

Där du nu flyter fram färdas ett liv,
en historia, en berättelse
och där färdas också en del av mitt liv och min berättelse.