Sömnlös i sensommarnatten. Målar svarta streck i mitt ritblock medan jag lyssnar på Margit Sandemos orimligt långa bokserie. Är på bok nummer tre. Bara 44 kvar. Bryr mig inte om ifall de suger, behöver bara något som ockuperar hjärnan och inte väcker en massa ångest.

Sedan psykosen har jag nästan tappat min förmåga att läsa. Jag saknar den så mycket. Jag brukade skriva upp alla böcker jag läste i en liten röd skrivbok. Omsorgsfullt antecknade jag författarens namn, titeln, datumet som jag läst ut den och så några tankar som den väckt hos mig. Jag var så stolt över min lilla skrivbok. Tyckte om att bläddra igenom den och minnas alla äventyr som jag varit ute på.

För ett par år sedan rev jag sönder den och kastade den i soporna, tillsammans med alla andra skrivböcker jag ägde. Det var dikter, början på romaner, dagböcker, skolböcker. Jag läste inte igenom dem innan jag slängde dem. Ville inte deala med ångesten som de väckte hos mig.

Även gamla teckningar gick samma grymma öde till mötes. En hel hög från småbarnsåren fram till gymnasiet. Man kunde se hur jag utvecklades. Men det brydde jag mig inte om. Jag bara rev och kastade, rev och kastade. Det skedde på ett systematiskt, målmedvetet sätt. Jag styrdes av mitt fullt medvetna intellekt, inte av känslor. Fällde inte en tår. Jag visste precis vad jag gjorde och varför.

Jag var nämligen fast besluten att ta livet av mig inom en snar framtid och ville inte att mina närmaste skulle behöva gå igenom alltihop. Ville vara färdig. Och när det var gjort kände jag mig så väldigt lättad. Så redo. Kanske lycklig?