Krönikör i DN: "lite till hens".

Journalist & poddprofil:
"andledning", "alldra".

Författare i teve: "kruxifax".

Hört vuxen säga
"tusingfoting", "skorpinjon".

Sett "underlater" i annons.

"Bästaste" är också vanligt.

Språkslarv tycks
ha blivit norm.

I postmodernistisk anda
är det inte så noga med
betydelser och fakta.

Sanning är inte så noga när
det ska säljas och reklamas
i det nyliberala moraset.

Saker kan betyda
lite vad som helst
man känner för.

Uttal och stavning
förlegat ämne för
stofiler, huvudsaken
att man är slapp, skön,
relativ, social, trendig.

På förekommen anledning:
Nej. Alla språkfel beror inte på dyslexi.
Att påtala språkslarv är inte elakt.
Inte mer elakt än när ingenjören
granskar ett bygge. Läckande tak
kan bara beskrivas som värdefullt
av postmodernister och möjligen
genusvetare, som det för övrigt
går tretton på dussinet av.

Att dumhet trendar uppåt blir tydligt
när analys och ifrågasättande beskrivs
som att vara sur eller bitter. Också ett
sätt att bortförklara befogad kritik.
Vän av ordning anser att de som har
ordet till yrke ska behärska det och
inte hänfalla till barnspråk.

Om man inte kan uttrycka
det man menar måste man
mena det man kan uttrycka.
Alternativt använda sig av
skrikande eller pantomim, för
övrigt vanligt förekommande
bland gangsterrappare och
möjligen spädbarn.

Dag Hammarskjöld i Vägmärken:

Respekt för ordet är ett första krav
i den disciplin genom vilken en människa
kan fostras till mognad - intellektuellt,
emotionellt och moraliskt.

Respekt för ordet - dess bruk med strängaste
omsorg och i omutlig inre sanningskärlek - är
också för samhället och släktet ett villkor för växt.
Att missbruka ordet är att visa förakt för människan.
Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så
för det oss bakåt på människoblivandets långa väg.