Ibland blir jag besatt av en tanke, som rör det framtida minnet av den tanken. Alltså. Jag tänker något random, till exempel ”Den där gubben ser ut att vara en bra morfar”. Sedan tänker jag att jag kommer glömma bort den tanken. Jag kommer glömma bort synen av den gubben med barnet på den där lekplatsen som jag gick förbi. Den kommer att försvinna bland miljarder andra intryck som min hjärna sorterar bort. Scener ur korttidsminnet som aldrig når långtidsminnet.

Och jag kan inte sluta tänka på det. Jag får nästan panik när jag inser att närapå allt jag upplever i varje givet ögonblick kommer att försvinna. Det känns som om jag går omkring i någon sorts skärseld hela tiden.

Det är inte så att värdefulla saker försvinner. Det är inte det jag är orolig för. Jag bryr mig inte om den där morfarn på den där lekplatsen egentligen. Egentligen spelar det ingen roll att just han försvinner ur mitt minne. Det är mer en brist på kontroll. Att inte veta vad som kommer finnas kvar. Inte vara den som beslutar om saken. Inte styra över sin egen existens.