Snön stod nästan till midjan på somliga ställen
utefter kabellinjen. Arbetet med bambuspröten
var mödosamt men efterhand flöt det på bra.
Denna juldag hade vi blivit kallade ut att frigöra is
från blanktrådnätet. Var ju frågan om kvalificerad
övertid så ersättningsmässigt gick det ju an. Men
kymigt lämna familj, släkt och julfirande.

På vischan under sent 1980-tal fanns det ännu gott
om blanktråd med 400 meter mellan varje spänn.
Så jag och Jörgen hade först valt ut den sträckning
som såg mest tyngd ut. Vår okulärbesiktning gav
också vid handen att luftkabel över väg avkörd
av högt lastat fordon. Riskvistar låg intill på väg.
Vi dokumenterade skadan och avsåg att spänna upp
ny plastkabel med bärlina efter lunch då det var
som ljusast.

Som tekniker jobbade man vanligtvis ensam.
Tvåmannalagen och kabelreparna höll för det mesta
ihop två och två kring varje projekt. Om vintern och
vårarna då tjällossning startat kunde duo på plats oftast
vara en fördel, eftersom begränsning av större fel då
blev effektivare. Och denna gång var det nog en 6-8
gubbar som blivit kallade ut på ’fältet’, fast till olika
ställen. Halva styrkan utefter väg 99 norrut. Och vi
andra västerut som nu råkade bli stora Lappträsk.
Det andra arbetslaget på platsen befann sig en mil bort.

Efter vi intagit lunch och kaffe som aldrig smakade så bra
som efter några timmar utomhus, stod vi vid landsvägen
iförda skoteroverall, hjälm och säkerhetsbälte. Vädret kändes
nu bistrare. Jörgen klättrade upp med ny kabelände och
skarvade ihop den med befintlig. Medan jag klättrade uppför
niometersstolpen på motsatt sida bevakade Jörgen eventuell trafik.
När han gett klartecken drog jag upp ledningen en fem meter med
hjälp av spännklove. Då började det nypa ordentligt i kinderna.
Mina fingerlösa vantar hade glömts hemma så ihopskarvandet
fick göras barhänt. En buss och en och annan långtradare passerade.
Varav en stannade och undrade skämtsamt om vi frusit fast.
Han frågade om vi inte hade nån köldgräns eftersom tempen
sjunkit till minus 20. Vi svarade att så länge kablarna håller
jobbar vi på. Men visst frös vi. Fingrarna smärtade.

Vid slutet av vårt dagsverke kände jag åter av dragningen i
höger hands fingrar. Bad Jörgen gå och starta bilen en hundra
meter bort. I samma stund hörde jag en gren som knakade men
såg inget till en början. Mörkret hade ju börjat breda ut sig.
Tänkte nog att det kunde varit ett djur. En hund kanske.
Men rätt som det var dök en älgtjur upp. Den rusade efter våra
spår upp på vägen och följde vägen en bit innan den försvann
som en dimfigur in i skogen på andra sidan. Jörgen sa att det kunde
varit en jämn tolvtaggare för han hade just slagit på billyktorna.
Naturligtvis blev älgjägaren Jörgen ’eld och lågor’ och pratade
på hemväg minnen och äventyr i Lappträskskogarna. Efter ca.
40 minuters bilfärd kom vi aningen trötta fram till arbetscentral.
Tursamt nog var det enda julen jag behövde ut och jobba,
under nästan 19 år som tekniker.