Jag ska undervisa i särklass. Vikariera för ordinarie speciallärare som brutit armen. Eleverna är mellan tretton och femton år, och har en intellektuell funktionsnedsättning. Eller heter det kanske neuropsykiatrisk funktionsvariation? Eller utvecklingsstörning? Kärt, men besvärligt barn har många namn.
Jag anser mig tämligen bildad, efter sju års studier på universitet och högskolor. Har fyra höga examina med rätt att undervisa i filosofi, historia och svenska. Jag kan en hel del om det kategoriska imperativet, Romarrikets kejsare och Strindbergs dramatik. Men vad vet jag om ungdomar med begränsad hjärnkapacitet? Jag är varken psykolog eller speciallärare. Detta blir mitt livs pedagogiska utmaning.

Första dagen på väg till träslöjden prövas jag av Ellen och Klara, två bleksiktiga och svagt byggda fjortonåringar. De håller varann i hand och ser oavbrutet på mig medan vi går.
- Vill ni mig något? frågar jag vänligt.
- Håll käften! skriker Ellen, den något större flickan. Vi kommer aldrig att prata med dig. Bara så du vet!
Jag blir stött, tar det personligt. Men gör som de säger. Håller käft. Jag beslutar mig för att ge igen med samma mynt. Jag tänker ignorera dem tills de mjuknar. Jag känner deras behov av vuxenkontakt.

Dagarna går, och vikarierollen innebär knappast någon regelrätt undervisning. Det ägnar sig de övriga tre lärarna åt. De tycker att min längd och starka fysik gör mig synnerligen lämplig som vakt i sammanhang där eleverna visat prov på dåligt uppförande. Särskilt kritiska stunder är omklädningen före och efter gymnastiklektionerna. Duschmomentet leder ofta till krig med handdukar och schampoflaskor som vapen.
Själv tvivlar jag på att min fysik är till någon fördel i det psykkrig som de taniga fjortonåringarna startat mot mig. Jag som varit vuxen länge, och äger ett någorlunda klart förstånd, fruktar deras illvilja och slughet, och jag imponeras av deras ihärdiga motstånd. Dessutom har jag upptäckt att den ena flickan, Ellen, har ett skräckinjagande temperament. Klara framstår som mänskligare, och har visat prov på empati. Inte i min närhet, men bland sina klasskamrater.

När jag för tredje gången under mitt nervpåfrestande vikariat, går mot flickornas omklädningsrum för att agera väktare, ser jag Ellens och Klaras beniga kroppar bakom dörrglaset. Båda klamrar sig fast i handtaget för att hindra mig från att komma in. De skriker något jag inte hör, medan de fixerar sina onda ögon på mig.
Några sekunder låter jag dem agera i tron att de är starkare än jag. Drar försiktigt i dörren och iakttar deras belåtna miner. Sedan är det dags att visa vem som är högsta hönset.
Jag behöver inte ta i med full kraft för att dra dörren till mig. Ändå faller mina fiender handlöst bakåt av det oväntade rycket. Ett ögonblick ligger båda med vidöppna munnar och ser förvånat på mig.
Ellen hämtar sig snabbast och flyger upp, fylld av hat på grund av nederlaget. Sedan levererar hon de förväntade invektiven:
- Dra åt helvete din jävla fitta!
Innan hon skrikit klart könsordet svingar hon sin näve mot mitt ansikte. Jag väjer undan och hör en dov dunk i dörren bakom mig. Plexiglaset håller, men inte flickans handled.
Ett illtjut skär som en kniv genom mina trumhinnor. Det tycks aldrig upphöra. Först när dörren till skoltaxin smäller igen om flickan, och ekipaget rullar bort mot vårdcentralen, blir det tyst.
Jag har inte förmågan att tycka synd om henne. Anser inte att hon kan ursäktas på grund av sin trassliga hjärna. Min hjärna är inte heller som den ska. Ingens hjärna är riktigt som den ska. I hemlighet gläds jag åt att mitt ansikte är helt, och att flickans handled är skadad. Det är inte mer än rätt. Är jag då en sadist, eller bara mänsklig? Nog har hon lärt sig en läxa av detta.

Dagen efter sitter hon uttråkad, förhindrad att bråka, på grund av bruten handled. Hon är gipsad från handen ända upp till armbågen. Tidigare på morgonen har hon skrutit om skadan flera gånger, men tystnat då hon fått syn på mig.
Nu sitter hon sysslolös med tom blick, och vill inte prata med någon. Jag går fram till henne och faller genast ur lärarrollen. Säger utan eftertanke med ett snett leende:
- Så synd att du inte träffade mitt ansikte. Då hade nog handleden klarat sig.
Hon ser upp mot mig, men blicken är i fjärran. Hennes hjärna kan bara tolka orden bokstavligt. Jag utesluter att hon förstår ironin. Eller gör hon det?
Jag sätter mig vid ett annat bord tillsammans med en autistisk pojke med talsvårigheter. Hjälper honom med en uppgift i svenska. Efter en stund kommer en lärare in i sällskap med Klara. Hon plockar fram färgade papper, pennor och sax, och sätter sig med flickorna. Börjar klippa i ett rött papper.
Ellen iakttar och vill ha saxen för att försöka själv.
- Det är inte så lätt att klippa med fel hand, upplyser läraren.
- Jag kan! skriker Ellen.
Hon får saxen av läraren, men den klipper inte som hon vill. Hon blir arg på det oskyldiga verktyget och kastar det tvärs över rummet. Saxen landar på golvet framför den autistiske gossen.
Läraren varnar, och förklarar att en enda incident till, så åker hon ut. Hon plockar upp saxen och frågar vad Ellen vill klippa.
- Ett hjärta för helvete!
Läraren klipper ett rött pappershjärta och ger det till flickan som genast ser lugnare ut. Hon tar en penna för att skriva på hjärtat. Irritationen stiger på nytt när pennan är svårbemästrad i fel hand. Men hon fokuserar medan tungan rör sig kring munnen. Sedan går det snett.
- Nej, nej, nej!
Rösten är våldsamt hög, och vittnar om stor frustration. Gossen bredvid mig skräms och blir tårögd. Läraren erbjuder sig att skriva på hjärtat.
- Vad ska det stå?
- Det är hemligt fattar du väl!
Läraren ger sig och vänder sig mot Klara. Ellen återupptar sitt svåra arbete och tungan rör sig. Till slut är hon klar, viker ihop hjärtat och reser sig. Sneglar åt mitt håll med osäkra ögon.
Hon går långsamt fram till mig, räcker över det vikta hjärtat med blicken i golvet. Rusar sedan ut ur rummet. Jag vecklar upp och läser de darriga bokstäverna i hjärtats mitt:
JA JILLAR DEJ. DU Ä BEST.
Jag nickar och ler. Min på ytan lugna ignorans har gett resultat. Isen är bruten. Vi har fått kontakt. Undervisningen kan börja.