känns som att jag tappar mig själv igen.

Känner inte igen mig själv något mer.

Mina negativa tankar blir bara fler och fler.

Hålet gräva djupare och djupare och jag går bara längre och längre ner.

Snälla jag vill inte må såhär, jag bönar och ber.

Snälla låt mig få leva normalt.

Det här plågsamma livet är trots allt ingenting jag valt.

Borde inte detta plågsamma livet vara klart ?

Det hör mörka äter upp mig med en oslagbar fart.

Känner mig som en ros i en sankmark

Att jag långsamt blir uppäten igen en väg ut.

Snälla jag bönder och ber, kan det här snäll ta slut.