Kärlek är så olika för alla. vissa är materiella medans vissa ömma.

eller så visar man kärlek på ett helt annat sätt.

det är det som är så fantastiskt med kärlek, att det är så brett.

Vi tror oss veta hur vi vill ta emot kärlek och närhet, men kan vi egentligen veta det utan att ha fått uppleva den sanna kärleken man var avsett att få?

Jag sitter uppe varje kväll och funderar på om han tänker påminn, om han uppskattar mig och den kärlek jag är kapabel att ge.

Om jag lyser upp hans kvällar lika mycket som han lyser upp mina.

Kärlek har jag trott mig upplevt flera gånger tills denna stund.

I denna stund sitter jag och skriver detta med ett leende på läpparna och en exalterad känsla i magen.

det där pirret man alltid fått höra om men som man aldrig riktigt upplevt, det känner jag.

pirret i magen som snabbt tar sig runt under min hud, det pirret som gör att jag vill känna honom nära mig, runt om mig och i mina celler.

Men då är frågan om det inte är enbart attraktion jag känner, hur vet vi egentligen att kärlek 'r k'elek och inte attraktion?

det kanske är det alla menar när dom säger att man måste ta a leap of faith ibland.

att sitte i min soffa och tänka på att jag vill höra hans hjärtslag, det för mig är kärlek. Att vara i hans närvaro.