Man måste säga att Redaktionen
med Daniel o &
har gjort och gör ett otroligt jobb.

De står pall år ut och år in
år efter år
utan att klaga.

De märker nog
hur kvaliteten på poesin
sjunkit anmärkningsvärt
och att Hilén
mer eller mindre
helt och hållet
slutat skriva dikt.

Hur han de första åren på banan
kravlade sig fram i ett gytter av "känslor"
bestående av fyllor, vin, köttslamsor
tillhörande den egna och andras kroppar,
litervis med bloid
BLOID
och BLOD,
sönderknullade kukar och fittor,
själglada dito,
lite själ här
lite osjäl där
och summa summarum
hur han levde upp-och-ner
större delen av dygnet
den del han inte satt i en fåtölj
och lyssnade som psykolog
på såna
som var
som han.

Hur han de senaste åren blivit gripen av kriget
och hur han förtvivlad
behövt avsäga sig vänner
som ber för Ryssland
det enligt honom
det vidrigaste landet i världen
med människor
så jävla satans rädda
att de kan liknas vid STASIS skräckvälde
och hur han i sitt inre
vrider sig i bedrövad besvikelse
över att enskilda poeter
ännu tycker att det egna kärleksmisslyckandet
är viktigare att berätta om
än om var de har sitt hjärta
för mänskligheten.

Han som var övertygad
om att en poet i grunden
är en sanningens krigare.

Inte den egoistiska sanningens,
inte narcissistens
utan livets
världens
och den mänskliga överlevnadens.

Den som sätter sig själv
på andra plats.

I trygg eller otrygg
övertygelse
om att nummer ett
är den som alltid
dör först.

För att den har ingen rygg
att ta på.