Tylve-Stina målade alltid världen utifrån
mänskliga värden. En hand var inte bara en hand
utan en kontaktpunkt mellan längtande individer.
Och en vinkande arm var inte endast ett välkomnande
eller ett adjö. Nej, det var också en möjlighet att inbjuda
ett annat sätt att vara. Det som lätt kunde beskådas var
av ringa intresse. Raderna mellan raderna var ju det som
verkligen räknades. Så hade hon sen barnsben alltid
uppfattat jordkulans relationer och väsen.

Inget kommer av sig själv. Allt beroende på förväntningar
och intentioner. Olika kulörer innefattade skilda angreppssätt.
Med svängande pensel tecknade hon friheten i det blåa som
dock upplöstes i intet. Och det röda var nödvändigtvis inte
kärlekens färg utan mer av olika grader intensitet och tilltro.
Världen hade ju börjat springa så fort, så vem kunde man sätta
sin tilltro till? Det röda kunde både uppröra och skapa tillförsikt.
Lugnare framåtrörelse fanns i det gröna. Här kändes framtiden
som närmast. På grön kvist ville väl alla vara. Och nyanser av
grönt innebar för henne nya ytor att beträda.