Hur dystra är inte
de svartklädda
råkorna,
begravningsklädda
där de hackar,
hackar.

Sedan
om hösten
under månen,
när människorna
tystnat

hörs färgerna
prasslande
sinsemellan
i vinden -

att allt var förgäves -

och breder sömniga täcken
av fallande förgängelse

i väntan på
vinterns vita ankomst
och påbjudna vila.

Så bäddas ömsint ner
det förflutna och nu
för framtiden
och uppståndelsen

långt där borta
men ändå här.