Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Del 2 av 3.


Den grå pojken




En gång i tiden, det var nog också i mina tonår, hade jag en förmåga att komma ihåg namn på musiker, filmskådespelare och spelutvecklare. Jag hade stenkoll på filmers utgivningsår, titlar på album, vilka manusförfattare som skrivit vilka serier, jag kopplade enkelt samman spelstudios med spelsläpp. Jag efterforskade en hel del. Jag tog många gånger del av databaser, reportage och analyser. Jag kunde sitta och läsa och lyssna i timmar, och föreställa mig möjligheter och samarbeten där vägar kunde korsas av personer inom kultursfären. Jag var väldigt intresserad och det kändes viktigt för mig. Det var en del av skapandet av en identitet och gav en samhörighetskänsla. Intresset finns kvar, framförallt kring spel, men det känns inte lika viktigt längre. Fortfarande tar det tid för mig för att fiska upp ett skådisnamn, eller en specifik filmtitel. Efter en stund uppenbarar det sig i sinnet, men i vissa fall står det inte alls att finna. Det är som att famla efter ett papper i ett mörkt rum. I vissa fall kan jag emellertid ha en känsla för en begynnelsebokstav till ett namn, eller för flera bokstäver i namnet, kanske något som nästan rimmar på det, och när det då blir rätt tänds ett stearinljus. Då blir fyndet en slags återupptäckt.

Variation står det på punkt tre, men egentligen åsyftar jag bristen på variation. Jag har i mitt varande jämt eftersökt känslan i ett lugnt liv. Jo, det kändes rätt, tryggt, som mig själv, när jag som barn kunde vara i bakgrunden, lämna så lite intryck på andra som vanligt. Jag ville inte ha huvudrollen, där hade jag aldrig trivts, inte heller som den alternative, det beskrev inte heller mig. Jag var ständigt någon annan, minst den tredje, någon mina kamrater gick i samma klass som, men som ingen kunde eller ville definiera, förmodligen inte ens jag själv. Allt och inget stämde in på mig. Jag var hemma och fann ro som en grå pojke.

Senare ledde min önskan kring det lugna till en tillvaro av rutiner. Samhällets strålkastarljus och allmänna diskussioner nådde mig, men jag var aldrig en del av det. Istället var tidsvanorna, den fjärran platsen och de tysta sysslorna min värld. Min tidsuppfattning blev alltmer cyklisk. När jag flyttade till bergastugan vid Saltfjellets fot kunde jag tydligt erfara årstidernas skiftningar. Men efter några solvarv, blev dessa allt mer diffusa. Hösten och våren smälte ihop, jag kunde inte längre skilja dem åt, och det stannade inte där; natten och dagen blev en och samma enhet. Med andra ord blev jag osäker på om tidsrymden jag befann mig i uttryckte sig som en vårskymning eller en höstmorgon. Glömskan fick därmed ytterligare en katalysator.

Förståelsen av att en linjär tolkning av tiden, med variation, kunde leda till en sorts befrielse, smög sig på. Den klassiska metaforen av tidens enkelriktade flöde, den likt floden, fick fäste i mitt sinne. Det må vara hänt att även tidens flod ingår ett kretslopp, men jag minns faktiskt att jag ville ge min variationsteori en chans. Precis som den sista punkten i min lista anger, ville jag prova om omväxling, om en brytning med upplevelsen av den cirkulära tiden, kunde leda till att jag fick tillbaka delar av mitt minne. Och ja, jag ville, men vågade inte först. Men vad skulle jag göra för att byta spåret? Och skulle jag åter anlända till det cirkulära tidsperspektivet, till och med till glömskan, efter vistelsen i det linjära universumet?





Prosa (Kortnovell) av DavidM VIP
Läst 60 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2023-10-21 19:26



Bookmark and Share


  Kungskobran VIP
Tiden finns inte, det är ett mänskligt påfund
2023-10-22
  > Nästa text
< Föregående

DavidM
DavidM VIP