Den elektriska laddningen skänkte ingen avsevärd lyster bortanför dess egna sken. Dels var dagern så pass ljus och dels hade det starkaste ljusskenet från blixten för en stund redan bländat Leif. Han mindes det som för ett tag sedan, men klassades i den gängse tideräkningen som alldeles alldeles nyss.
På något vis hade denna ljuskälla saktat ned tidens gång. Den hade färdats från skyarna, ner mot trädet vid sjön, krackelerat radion nästan rakt ovanför Leif och stagnerat tiden. Leif stirrade in i blixten. Hans pupiller förminskades, de försvann nästan i irisen. Hans mun var halvöppen. Några ohörbara ord lämnade hans läppar.
Här ville han inte vara längre. I detta parallella universumet. Han kom inte på något att syssla med i denna syntetiska fysikaliska värld. Möjligheterna hade reducerats, blivit villfarelser.
Här fanns ingen att dela tiden med. I vanliga fall kunde han emellanåt önska, ja i innerlig förvirring och frustration önska, att tiden kunde pausas. Till och med stanna. Men den enda viljan som fanns hos Leif nu var att komma tillbaka till existensen där tiden oupphörligen åter skulle fösa honom framför sig.
Rådvillheten överskuggade risken. Det var ett försök i desperation. Även om det hade funnits någon annan person i Leifs tidsdimension, är det inte säkert att vederbörande hade förstått den handling Leif nu initierade. Leif sträckte sin hand mot blixten. Darrigt. Sakta. Stegrande knastrande ljud.
Ljus. Mörker. Grått.
"15:22."
Leif hörde läkarens röst. Och märkte att hon reagerade med en ljudlig inandning när Leif hostade till och började mumla. På hjärtmonitorn ersatte blippandet den ihållande tonen.
Leif hörde rösterna i lasarettssalen som på håll. Först svagt ekande, sedan närmare, mer synkroniserat. Han flåsade till i en stöt. Och uppbådade tillräckligt med energi för att lyckas lyfta sina fingrar från sängen. Leif var inte övertygad om alltings samtidighet med honom, och vice versa. Inte än. Inte förrän han kände en handskförsedd hand trycka hans egen hand.