Han tog spjärn mot trädet och vinglade till när han reste sig. Det kändes som om han andades eld. Leif kunde inte avgöra om det flödade blod eller flytande kväve i kroppens ådror. Kallsvetten började strila innanför den rödlila-randiga skjortan, ner längs ryggen till de ljusblå chinosshortsen.
Till vänster om honom fanns fler badgäster. Det var ingen stor badplats och inte heller så mycket folk. På den smala sandstranden närmast vattenbrynet var en kvinna och en man på väg ut i sjön och från andra hållet närmade sig fyra personer land. Samtliga hade stelnat i steget och liknade mer statyer än människor.
Leif hostade till av ett lätt illamående, men ingen reagerade. Det hjälpte inte att ropa och vinka heller. Ingen interaktion eller tvådelad kommunikation fanns att tillämpa. Med vattniga ögon vände Leif blicken upp mot grässlänten.
Där fortlöpte ett evighetslångt ögonblick med folk som spelade boll, frisbee, och krocket, som satt på plädar och åt, som drack, läste tidningar, löste korsord och halvsov. Allt var statiskt. Scenen var ett fotografi och Leif var filmen i fotot.
Var han var i rummet och var han kunde befinna sig, tycktes därmed bara begränsas av honom själv. Den ansamling av materia som utgjorde omgivningen, och genererade gravitation, var en faktor, men omfattningen av denna effekt gick inte att fastställa. Att ta ett steg uppåt i luften var emellertid inga problem. Han kunde sjunka genom jorden också. Och kanske förbli där.
Leif försköt blicken från det som var omkring honom vid sjön, till det som fanns alldeles intill honom vid trädet, där han precis hade suttit.
Jo, där, lutad mot stammen, vilade flaskan med mineralvatten, apelsinen och äggmackan inslagen i bakplåtspapper. Hans medhavda packning, tänkt för en lugn dag på stranden. Nu fanns det inget lugnt med pick-nicken. Allra minst hans andning. Pulsen ville inte sjunka under skjortan. Det fanns inte tillräckligt med syre för en stillsam hjärtrytm verkade det som.
Nej, nej! Det kändes inte bara så. Det VAR verkligen kvavt. Leif riktade huvudet rakt fram, svagt uppåt. Förvirringen var fortsatt kompakt, men den skingrades något när han beskådade åskskyarna. Blågrå moln i bakgrunden, framför dessa mörkt grå moln.
Men vänta nu, var var hans bärbara radio? Den lilla portabla FM-enheten med kassettbandsfunktion? Två tankar i Leifs huvud försökte adderas till en enhet.
Under tiden snurrade han ett halvt varv runt den stora trädstammen och lyfte blicken på nytt. Där på en utskjutande gren, på samma ställe som han hängt den, hovrade en dekonstruerad radioapparat i en skarp, halvmeter bred ljusstråle. Kretskort, muttrar, diverse metallfragment, transistordelar, knappar och andra elektronikkomponenter, svävade runt den blixt som just klyvt radion. Ett svagt fräsande sicksack-format strålkastarsken, som befann sig blixtstilla en bit ovanför Leif.