Leif befann sig i en attosekund.
Nästan inget annat gjorde det. Han själv rörde sig. Men i princip allt annat rörde sig i princip inte.
Zeptosekunderna rusade förbi, för att inte tala om rontosekunderna, men här någonstans i attosekunden förflyttade sig elektroner och fotoner knappt skönjbart, i en antydan till en rundad båge. Vart dessa partiklar precis hade varit eller vart de var på väg, var frågor som inte var lätta att veta.
Men i denna lilla tidsenhet kunde Leif förnimma deras danser. De manifesterades som mjölkaktiga streck i luften. Ljuset föreföll ha smetats ut till genomskinligt glas. Hans eget magnetfält liknande vattenånga. Inte ens infionerna kunde i detta nu känna sig fria att vara överallt samtidigt. I alla fall inte från Leifs perspektiv.
Han hade själv blivit en sorts elementarpartikel. En basal del som rörde sig, verkade och upplevde på ett sätt som de andra partiklarna bara kunde drömma om. Och han hade blivit ett eget fysikaliskt område. Ett av universums grundläggande skeenden.