För ja? Hur hade han hamnat här? Alltså i den här tidsdimensionen?
Var han var, det var han i alla fall minst osäker på just nu.
Han satt. Intill vattnet. Vid en sjö. Under ett träd. Det kunde han varsebli bortom de närmaste infionerna och fotonerna. Och mer än så kunde han skönja efter tag.
Snett ut från honom, ett tiotal meter ut i vattnet, simmade en dam, och gjorde ett frisimstag med ena armen ovanför ytan. Simmaren såg ut att vara fastfrusen i agar-agar-massa. Vattendropparna som hade stänkt upp i luften, hängde viktlöst runt damens huvud, arm och fötter. De små krusande vågorna som flimrade ut från henne, påminde om veckad gjuten plastfolie.
Som en slags referens satte Leif sin handflata framför ögonen och förde den, från den ena sidan av ansiktet till den andra. Det lilla experimentet bidrog till att bekräfta den overkliga situationen; simmaren och allt annat var stilla, eller rörde sig oändligt långsamt, jämfört med Leif.