Han hade drygt 31,7 miljarder år inom attosekunden på sig att lösa situationen och komma tillbaka till den ordinarie sekundräkningen. Samtidigt kunde han inte kosta på sig känslan av att ha all tid i världen.
Han andades, hjärtat pulserade och det smärtade som brukligt när han nöp sig själv i armen. Hur länge hans kropp och sinne skulle existera här visste han inte. Emellertid åldrades han drygt 31,7 miljarder x 31 536 000 gånger långsammare än alla andra, men inom attosekunden åldrades Leif i förhållande till sig själv, det vill säga tiden förflöt för Leif nu också.
Om han ville kunde han förströ sig med att ta sig vart som helst i världen på rekordtid, kanske till och med längre än så. Allting i världen skulle förmodligen kunna bli omarrangerat, signerat Leif. Men det skulle kräva energi och vilja och ansvar. Lägg där till att ingen annan än Leif upplevde en meter som just en meter. Han skulle trots allt förflytta sig för egen maskin, från en plats till en annan. Men på ett sätt som alla andra sedan skulle beskriva som ljusets hastighet.
Och då skulle det ändå vara lättare att greppa Leifs rörelseenergi, än att förklara den känslostämning han erfor i denna nya situation.
Leif kände det som att vara fångad i en isoleringscell, inuti ett fängelse, inuti ett fängelse, där han själv var chef. Det var som att bli en medveten sten. Ett ägg som väntar på att kläcka ett ägg. Den exakta koordinaten för två kolliderande galaxer. En liknelse som beskriver en motsats. Leif försökte i det innersta och yttersta av sitt varande att byta ut en känsla mot en tanke.
Hur ofattbart det än kan te sig lyckades han med bedriften. Istället för att hans huvud imploderade, så vred han sakta på det. Leif blinkade, blinkade och kisade sedan med ögonen runt omkring.