Jag är inte rädd för döden, jag är rädd för livet.
Döden känns som en avlägsen välsignelse och livet som ett maraton på minerad mark.

Trött och sliten men ovillig att ge upp. Måste navigera, måste framåt även om kropp och själ ber om vila.

Jag ser mig omkring, letar efter en plats där jag kan finna ro. Jag ser i dina ögon att den finns där, du tar min hand och visar mig vägen. Jag förstår vad du säger, jag hör vad du menar och jag ser din förhoppning. Jag ler i hopp om att du ska tro att du lyckats, jag blundar för att inte bli avslöjad.

Jag vill inte dö, jag vill leva, leva som du, i frid, men just nu vandrar jag på minerad mark i hopp om att slippa strid.
Jag drar mig undan för att slippa förklara, jag drar mig undan för jag vet inte vad jag ska svara. Jag vill vräka ur mig allt men vet inte hur, sten för sten stänger jag er ute och bygger min mur.

Jag är inte rädd för döden, jag är rädd för livet. Jag önskar att alla ni som lever inte tar det för givet. Det är vackert och alldeles underbart, det är magiskt och kärleksfullt. Jag har känt det och kommer känna det igen.

Just idag vilar jag i frid, inte som död, utan som levande. Just idag känns döden bara avlägsen och livet som min välsignelse. Just idag kan jag se dig i ögonen och möta din kärlek.