Det blir så mycket höst
när man sörjer sommaren -

omättlig saknad
omättlig tröst,
en lärdom att leva.

Ännu, än mera
när som fåglar det far

genom regn och dimma,
allt osett och aldrig levat -

det som borde varit
just nu och förut.

Att så med inre ögon
vemodigt betrakta
sin tid och levnad

är att förstå
sin otacksamma brist
och sin höstliga saknad.

Återstår att söka
som vore det en resa
bortom allt och alla

mer än mig själv
och där återkalla
bortom höst och vinter

bortom mig själv
bortom den vuxnes vetande
och barnets sinne

som månens klarhet
när molnen skingras.