Du igen, välkommen hit, jag trodde jag var bättre än det här.

Jag antog att jag var förbi dig, men du hittade tydligen en högre växel och kom ikapp.

Du är passé, finns inget behov av dig här, men stå där och stampa jag släpper inte förbi dig i detta maraton.

Du må ha kommit ikapp, men mitt hjärta, min envishet, mitt ego låter inte dig vinna.

Det finns bara ett slut och det är jag på toppen utan dig, jag kommer bestiga varje berg, varje kulle, jag är påväg upp och min enda rival är mig själv, mig själv för varje steg jag lämnar bakom mig och där kan du hålla dig, du är historia, ja du är del av min historia men inte min framtid.

Fast min framtid är ett resultat av min historia så kan jag inte gå min stig, vandra min väg utan att ha dig i åtanke.

Så jag antar att du aldrig riktigt kan vara passé, för utan dig kommer jag aldrig vara mig, men utan mig så kan du heller aldrig vara dig.

Jag undrar på sena timmar ibland vart eller när du riktigt klev in, jag kan inte sätta fingret på när du för första gången sa hallå.

Du var namnlös så länge men tog tillslut ett som var kärt, så att du alltid var nånstans där bak i varje tanke.