Det är tyst, det händer allt för ofta att jag pratar med min egen skugga för han är den enda som aldrig lämnat mig.

Jag kan inte gömma mig från honom och han låter mig inte gå ensam hur gärna jag vill sitta i ett hörn i en tom lägenhet i det ljuset av ett enda stearinljus som brinner framför mig, jag behöver inte vända mig för att se honom, jag känner hans hand på min axel.

Jag har vänner och familj men dom har även andra, andra saker, andra personer, andra måsten, jag sitter ensam i dunklet för jag har inga.. måsten..

Jag har drömmar och drömmer ofta om ett liv fullt med personer jag håller kära, men det är bara drömmar och ingen av dom har blivit verklighet.

Så jag sitter här med hans hand på min axel medans vi tar in det lilla ljus och värme som kommer från denna veken av eld.